Be change you wish to see in the world

Det var länge sedan sist jag skrev. Kanske för att mycket har hänt, jag har flyttat till Argentina från Irland, börjat en cirkus utbildning och lärt känna en helt annan kultur, en mängd nya människor, min far dog nyligen i cancer, min mamma opererades nyligen för bröst cancer och ja.. Allt detta i en hop har fått mig att ifrågasätta mitt sätt att se på relationer mer än en gång.

Jag är uppväxt i en skilsmässofamilj, i Sverige, där ungdomar flyttar hemifrån så snart de slutat skolan åtminstone var det så när jag var i den åldern. Och det var inget konstigt med det. Jag har älskat min familj men kanske framförallt för att det är en sak som hör till. Att det är människor av ditt eget kött och blod, och därför är personer du bör känna tillhörighet till. Men det stämmer ju inte alltid dock. Och vad beror nu detta på?

I Argentina har jag stött på en helt annan familjekultur, där ungdomarna bor hemma, tills de är kanske 30. Där de gamla också bor i samma hus som de unga när de blivit för skröpliga för att ta hand om sig själva.

Självklart handlar detta inte bara om kärlek till sina nära och kära, framför allt handlar det om pengar. I västvärlden, i Sverige har vi tillräckligt med pengar att låta våra barn flytta hemifrån tidigt, vi kan få bidrag och ett jobb på McDonalds kan bidra till hyra för en någon sånär hyfsad lägenhet (det håller förstås på att ändras i Sverige också). Men här har de i generationer fått kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Argentina är ändå ett land i framfart jämfört med andra länder, men skillnaderna mellan rik och fattig är stor. Och när jag säger stor, så menar jag STOR. Det finns de som bor i stora villor med höga stängsel och farliga vakthundar, samtidigt som andra sover på kartongbitar utmed tågrälsen. På ett sätt är det enklare att vara hemlös här, vintrarna är inte så kalla, ett par öl räcker för att klara den bitande vinden. I Sverige är de problemen större. Men ändå..
Hemlöshet är ju förstås ett problem på många platser. När jag bodde i Dublin såg jag många hemlösa utmed gatorna, skramlande efter några ynka slantar. Vad gör en? Hur vet en att pengarna inte bara direkt går till nya droger, sprit för att lugna det trasiga sinnet för en stund.

Det vet en inte. Och det är detta som gör oss så kalla och blinda för vår omgivning. Vi tappar omsorgen om vår nästa. Men då säger du, "Om jag skulle ge pengar till alla hemlösa, alla tiggare, så skulle de väl bara bli fler och jag behöver ju också pengar, jag är inte rik. Jag har jobbat för mina pengar.." och liknande..
Jo. Det är sant. Och jag har också tänkt så många gånger, gått förbi deras framsträckta händer, gömt mig för deras svultna blickar, sett bort, för.. att jag skäms. Jag skäms för att jag inte ger dem mina sista slantar, för att jag inte tror mig KUNNA hjälpa. För att jag inte Vet hur jag bäst kan hjälpa dem. VI hör så många rykten om ligor där barn släpps ut att tigga, men  pengar går istället till dessa ligor tillgodo och barnen är egentligen bara slavar i en fälla.
Eller där pengarna bara går till nya droger.. till mer helvete. Onda cirklar.

En vän sa till mig en gång. Ett leende. Det är åtminstone någonting. Bara visa dem att du SER dem. Att de existerar. Precis som vem som helst. Precis som du och jag.
Jag tror att detta är viktigt.

Och inte bara när det handlar om tiggare eller hemlösa. Detta är någonting vi borde tänka på i alla lägen! Med alla vi har omkring oss. Våra nära och kära, men också bekanta, busschauffören, han som står bredvid dig på spårvagnen, tjejen i kassan på ICA, den gamle du möter på gatan, alla behöver ditt leende! Vi behöver börja SE varandra. Börja leva i en värld där vi bemöter varandra med mer kärlek och omsorg.

Så vad ville jag komma med allt detta. Jo jag började i Argentina och deras annorlunda syn på familjer, eller kanske egentligen deras annorlunda samhälles struktur som kräver detta av dem. Men det har också skapat en annorlunda syn, en omtanke och en stor kärlek för sin nästa. För alla vet mer eller mindre hur lätt det är att hamna där, utan någonting, i rännstenen.

När jag kom hit hade jag ingenting. Jag kände ingen, kunde inte tala språket, visste väldigt lite om vad jag gett mig inpå. Trots allt detta tog jag mig framåt sakta men säkert. Och den kärlek jag har mött här är oändlig. Alla dessa människor som har gett mig så mycket. När jag inte hade bostad, fick jag sova på diverse soffor blev ompysslad när jag låg med feber, fått så många axlar att gråta emot. Nu har jag ju också gått på en cirkus skola, vilket kanske förklarar en del av den öppenhet jag har mött. Jag hyr ett rum hos en katolsk familj, som trots sin öppet katolska världssyn är väldigt toleranta och belevade i andra tros aspekter. Jag har haft många fina diskussioner med dem, om livet, relationer, tro och kärlek. När dottern som jag hade lånat rum av i deras hem behövde sitt rum åter och jag tillfälligt flyttade ut, men ganska snart insåg att jag inte klarade av att bo dit jag då kommit, på grund av flera personliga skäl. När familjen fick reda på hur jag hade det, letade de efter lösningar för att kunna ta mig tillbaka, och beslutade att Bygga ett rum åt mig. Deras hus har högt i tak och det fanns plats i gången mellan de olika rummen. Där satte de upp plank som bildade ett golv i mitt nya hem, gjorde en lucka, fixade en stege, ljus och gav mig allt jag behövde, en madrass, lakan och allt, detta på bara en veckas tid.
Jag ser dem som min familj här. Och jag har gråtit många gånger. Jag har haft djupa och förtroliga samtal med dem precis som med mina närmsta vänner.

Men detta har också skapat en känsla av saknad och längtan efter någonting jag inte trodde att jag hade något behov av. Min familj har alltid varit splittrad. Och mina vänner har fått ta över platsen som min familj. Vilket jag egentligen inte haft något problem med. Fram tills nu.
Detta att se denna familj där de verkligen bryr sig om varandra på ett sett jag inte sett innan. Där familjen går först. I samband med min fars bortgång, har öppnat upp för nya behov hos mig. Öppnat dörrar till känslor jag inte visste jag hade. Sorger jag förträngt.
Så många tårar som jag fällt detta år. Inte alltid av någon synlig orsak.

Relationer har fått en ny innebörd för mig. En större plats. Och jag har insett värdet i att värdesätta dem högre.

Idag insåg jag också en ny sak. Jag hade ett fint samtal med en i min argentinska familj om kärlek och sex. Min vän är katolik och som katolik är det naturligt att se sex som något du väntar med, något du bara har med personen du bestämt dig för att spendera resten av ditt liv med, efter giftermålet. Jag har många gånger funderat över detta och sett det som ett onödigt ont, som att de väntar förgäves. Läste även en text på nätet för inte så länge sedan av en katolsk tjej som berättade hur hennes oskuld hade gett henne men för livet, att hon nu i efterhand önskar att hon inte hade väntat utan utforskat sin sexualitet tidigare. Och jag höll med henne och kände med henne. Men för hennes del handlade det mycket om ett val som kanske inte var hennes, att hon blivit mer eller mindre tvingad in i denna tro att oskuld var det enda rätta på grund av kyrkans stränga regler. Och detta tror jag verkligen inte är bra för någon.,

Men vad jag lärde mig idag genom mitt samtal med min vän, var något som jag tror jag länge tänkt på och som jag saknat i mina manliga relationer. Min vän är man, vilket gjorde det också mer intressant för mig och det han sa fick mig att börja gråta. För jag insåg vad det är jag har saknat så och vad det är jag har längtat efter i mina kärleksrelationer, framför allt med just män,

Min vän, vi kan kalla honom Kim, berättade om sin syn på att behålla sin oskuld. Han är 24 år gammal och har aldrig haft sex eller sovit bredvid en tjej. Han har en flickvän sedan många år, med ett års uppehåll, och de har bägge samma syn på oskuld. Vilket förstås gör saken enklare. Om de sover över hos varandra, sover de i olika rum. Precis som det brukas skämtas om i amerikanska filmer där familjen är gammaldags och föräldrarna inte vill låtsas om att deras dotter redan förlorat oskulden för länge sedan och vägrar låta de förlovade sova i samma rum. Men här är det snarare de ungas eget val. Vilket gör stor skillnad.

Det Kim sedan berättade för mig var att varför han ansåg att vänta med sex var något att föredra, var hur det påverkade hans förhållande med sin flickvän. De sexuella spänningar som självklart existerar även mellan dem och de kan ligga och se på film i samma säng, kyssas och hålla i handen, smeka en kind precis som vilket annat par som helst så vet de ändå båda om att just det där inte kommer att hända. Och det skapar också en tillit till den andra och det kräver också vissa andra saker av relationen. Deras relation blir mer som den traditionella vänskaps relationen, utan kravet eller spänningen som stör.

Och det är detta jag tyckte var så intressant för det är just det som jag har saknat i mina relationer, och som jag har tyckt minst om och som fått mig att hålla mig undan snarare än ge mig in i nya relationer, och då menar jag med män. Och det är detta krav på att ha sex. Att det är något som utgör skillnaden mellan en kärleksrelation och en vänskapsrelation.
Jag menar dock inte att det är något onödigt ont. För det tycker jag verkligen inte. Utan det ska betraktas som något väldigt fint och givande, för det tror jag och tycker jag verkligen att det är. Men det behöver nödvändigtvis inte vara något som är ett måste. Och det går att vänta! Det behöver inte ske efter andra dejten, inte ens efter fjärde eller femte.

Idag känns det som att vi har glömt bort att älska. Att ha samlag med äkta kärlek. Inte för att du är kåt eller upphetsad utan för att du vill dela någonting större med den du verkligen älskar.
Det låter kanske klyschigt och religiöst, och ibland kan det vara skönt att bara få ha sex, att få utforska sina lustar. Men jag tror att det är viktigt att se skillnaden.
Och att lyssna, lyssna på sin partner.

Jag vet inte hur många gånger som jag har haft sex, inte för min egen skull utan för min partners skull. För att denne varit kåt och känt ett behov, medan jag inte hade det. Först kanske jag sa nej, men då blev denne istället sur, vände sig bort och försökte på så sätt lägga skuld på mig som att det var jag som gjort något fel, för att jag sa nej. För att jag inte ville. Vi var tillsammans, och vi älskade varandra. Men det betyder inte att du måste finnas tillgänglig för den andra hela tiden. Det betyder inte att du vill ha sex hela tiden.
Ibland fick jag höra, "Men du måste ju ge lite också, ibland gör jag saker för dig fastän jag inte vill.." Vad säger det?
Härskartekniker igen.
Min partner försökte använde denna metod för att ge mig skuldkänslor för att jag just då inte ville.

Just i den stunden tänkte förmodligen min partner inte med sitt förnuft utan med sitt könsorgan, vilket kan förklara dennes oförmögenhet att förstå mig i den situationen.

Och det är just detta jag önskar att fler ska ta till sig i dag, att börja använda mer av din kropp dina känslor tankar, förnuft, kärlek, när vi har sex och inte bara kåthet.
Sex kan bygga på så mycket mer än bara köttsliga lustar.

En sexuell förening mellan två människor, oftast om det gäller två personer av olika kön, är något som också i sin tur ska leda till nytt liv.



En annan gång vill jag tala mer om köttsliga lustar och hud hunger.

Ett inlägg om otrohet

I mitt förra inlägg skrev jag att detta inlägg skulle handla om otrohet. 

Sedan har det gått ett tag sedan dess.. och mycket har hänt där emellan. Men nu kommer då det efterlängtade inlägget.



Otrohet.

otro

het.

Vad tänker jag om otrohet. Jag tänker att otrohet, grundar sig på 
otro
En bristande känsla av tillit. Detta leder ju sedan till att vi blir rädda. Med andra ord grundar sig den mesta otro i rädsla. 

Varför blir vi rädda?


Jag tror att otrohet framför allt handlar om vår egen osäkerhet. Detta har jag säkert redan tagit upp i tidigare inlägg. Men jag säger det igen. 
Osäkerhet för att inte räcka till, dålig självkänsla/självförtroende, för att inte vara en person värd att älskas. Och detta leder förstås till en rädsla att förlora, att bli lämnad. För älskar du inte dig själv, tror du inte på att du är värd att bli älskad för den du är och ingen annan, så är det också väldigt svårt att tro att någon annan skulle kunna älska dig på samma sätt. 

Det är därför jag inte tror på otrohet. 
Åtminstone inte den skuld vi vill lägga på den som är otrogen.

Det enda som om möjligt kan vara en otrohet är att vara Otrogen mot någon en sagt sig vara trogen till, med andra ord någon en sagt sig vara helt och fullkomligt ärlig med. 

Jag tror att så länge relationen är ärlig, och båda parter agerar och kommunicerar helt ärligt, med och inför varandra excisterar inte otrohet. 

Det som vi idag kallar otrohet grundar sig på svartsjuka, avundsjuka, rädslor, och egen dålig självkänsla. Dessa känslor är sådana vi är fullt kapabla till att jobba med inom oss själva. För att ha en villkorslös, fullständig kärleksrelation bör dessa känslor inte ingå. 

Med detta menar jag förstås inte att dessa känslor aldrig kommer att uppstå. Ingen är perfekt och perfektion är heller inte alltid att föredra. Dessa känslor kommer mer än troligt att uppstå i var och varannan relation du har, men vad jag tror är viktigt är att istället för att gå in helt i dessa känslor och begrava sig i självömkan och ångest över att inte bli älskad, fundera lite över var dessa känslor egentligen grundar sig.

Till att börja med är er relation verkligen helt och fullt ärlig?

Hur ofta pratar du och din vän/kärlek om vad er relation egentligen betyder, vad ni vill, vad ni känner, tänker och vill ha utav den?

Det är viktigt att hela tiden kommunicera våra känslor, utan kommunikation skapar vi rum för rädsla. Det osagda är mycket läskigare och större än det sagda. Och även om du tror att du skonar din vän/kärlek med att inte berätta för den om den där andra du har träffat, de där obehagskänslorna som börjat uppkomma, instängdheten eller kärleken du känner att du inte får besvarad, så kommer det alltid att synas på dig ändå. Din vän/kärlek känner dig förmodligen tillräckligt bra för att se att någonting är fel och hela relationen kommer att bli lidande.

Så PRATA!



Slutsumman av detta blir då, för att hålla liv i en kärleksfull och tillitsfylld relation
1.KOMMUNICERA!
2.KOMMUNICERA!
3.Var ärlig mot både dig själv och din vän/kärlek. Ingen vet vad du känner bättre än du själv. Lyssna på din magkänsla, hur konstigt och svårt det än må låta.

Vad är din norm?

Det är intressant hur många människor väljer att bortse från den norm som finns i samhället, den som gör att vi väljer att agera på olika sätt. Som får oss att tänka att det här är rätt och det där är fel.
Det intressanta är egentligen inte att normer existerar, det intressanta är att så många inte vill låtsas om det.

Människan är stolt över sin egen intelligens och förmåga att kunna ta egna individualistiska beslut. Vi vet att vi är kapabla till att välja själva att göra realistiska övervägningar och komma till beslut som gagnar oss på det sätt vi vill. Men vi har ännu inte förstått hur mycket vi blir lurade på processen..

Forskning visar tydligt att våra val till stor del påverkas av saker runt omkring oss såsom; marknadsföring, färger, dofter, ljud och andra faktorer som kan spela in. I det här fallet när det gäller relationer, så handlar det kanske till största delen om familjekonstellationer, skolmiljö, acceptans, och framför allt den allmänna samhällsnormen.

Varje dag från det att du bara är en liten bebis, blir du matad med information som gagnar den normativa samhällsnormen om hur en så kallad "normal" relation ska se ut. Allting utanför denna norm, anses som onormalt.
Vi ser det på tv, i reklamannonser, på film, i samhällsmedia, i böcker, barnböcker, på skolor, arbetsplatser, gymmet, mataffären, ja i stort sett överallt.

Visst tänker du, men det har ju faktiskt blivit bättre! Sverige har ju till och med en lagstiftning som ger homosexuella rätten att gifta sig, etc. etc.
Men det är inte det som är poängen. Visst, saker och ting blir bättre. Men det gör dessvärre inte normen mindre tydlig. För än så länge lever vi fortfarande med känslan av att om jag inte tillhör normen är det någonting "onormalt".

Det är en skuld som tynger ner våra axlar. En skuld som upprätthölls för flera decennier sedan av ett maktstyre som ville kontrollera och styra människorna, genom att ta kontrollen över de mest köttsliga drifterna: sexualiteten.


I nästa inlägg tänkte jag ta upp skuld och otrohet. För vad är egentligen otrohet, och vad är skuld?
Finns det?

Kanske är det så enkelt..?

Kanske är det så att parförhållanden passar bra för vissa och andra inte.

Kanske är det så enkelt?

Jag ställde den här frågan till några av mina vänner. Och det mest intressanta med detta var att de flesta av mina samkönade vänner tyckte att det var så enkelt, medan de av motsatt kön oftare svarade kanske och försökte få det att låta som att de tänkte på något annat sätt. Men det kändes ändå som att de flesta kom fram till ungefär samma sak. Att det kanske är så enkelt...  

Hur tänker du?

Svar:

 -    Nä.

Vad tror du?

-          Man får vänta tills man träffar rätt person. Sen får man jobba på förhållandet, inget förhållande är perfekt. Det finns nog inte bara en ”rätte”. Men när man har hittat en som kan tänka sig att leva med får man tillsammans se till att det funkar.

Hur vet en att en hittat rätt person?

- Någon som man älskar och bryr sig om som man vill leva med.

-          :-) jag tror inte det är så enkelt. Men vem vet?

Vad tror du?

- Jag tror en massa grejor funkar för massa folk, beroende på konfiguration! Den kan infinna sig för folk vid olika tillfällen som gillat en annan konfiguration tidigare. Eller gillar senare..

Så du menar att vi faller för olika former av strukturer?

 ... väntar fortfarande på svar.

-          Har tänkt på det många gånger faktiskt och diskuterar det gärna! : )

Fint. Vad tänker du?

... väntar fortfarande på svar.

-          Kanske. Jag hade gärna velat att jag ville ha ett parförhållande, men när man väl upptäckt att man kan vara med flera så måste ens partner vara perfekt för att det ska vara värt det. Det gäller nog att inte få smak för något annat än normen:-)

-          Jag vet inte om jag håller med. Kanske, men det är nog nyttigt för alla att prova både och (parförhållande och inte) och alltid vara öppen för förändringar. Hurså?

-          Kanske! Vissa väljer tvåsamhet, andra flersamhet och andra ensamhet. Jag tror man kan vara både lycklig och olycklig i samtliga. Du?

-          Jag tror att det är så enkelt. Olika människor behöver olika saker. Vissa behöver helst va själv. Vissa behöver helst En nära. Vissa behöver helst fler nära. Vissa behöver helst en eller flera o-nära, kanske sporadiskt, eller utan regler/krav/bestämmelser. Dock inte sagt att folk rätt och slätt Vet vad som en helst vill. Att veta vad en själv behöver, och att praktisera det, att matcha det med andra människor – Det är det kluriga tänker jag.

-          Angående parförhållanden, det tror jag absolut! Och det ena är väl inte bättre eller sämre, däremot vill alla ha det de inte har, osv…

     -     Ja, så enkelt tror jag att det är. Det är vars och ens uppgift att ta reda på vilken sorts människa man    är, och leva utifrån det.

-          Kanske. Det handlar väl om vad en har blivit uppfostrad till och vad en själv tror på. Människor är ju inte monogama på det sättet att dom är immuna från att få känslor för någon annan. Jag vet inte hur det är med monogama djur men dom borde ju skaffa en ny partner om deras dör eller så bara för att fortsätta artens fortplantning och överlevnad.  Men som du säger det handlar ju in vad en trivs med. Känns det bra så är det bra.

-          Jag är beredd att hålla med om det. Och tror att jag är en av dem. Jag har försökt med öppet förhållande förut och det har inte gått bra för mig. För mycket svartsjuka som ändå funnits där. Jag har förstått att vissa tycker att det är lönt att arbeta med svartsjukan och försöka gå den vägen. Kan inte säga att jag tycker att det är värt det. Jag vill inte att ett förhållande, som är tänkt att få mig att må bra, ska vara beroende av något som får mig att må dåligt.

     -     Definitivt! Dem flesta är befriade och har bättre självkänsla när dem är i ett men det finns ju   dem som bli inskränkta och inte riktigt ”sig själva”.

Att Våga.

En relation bygger på två parter. Att Vi tillsammans bygger någonting, något Vackert.
Tillit, att våga lita på den andra personen, att våga lita och kanske allra helst att våga Släppa Taget.

Kanske är de det vi letar efter, Längtar efter, som Vi vill ha av en partner. Att kunna Dela Allt! Alla de där sidorna vi inte visar på det fina caféet, på restaurangen, på jobbet, skolan, eller ens hemma. Någon att kunna släppa masken fullt ut inför.

Ett gammalt ordspråk min farmor talade om för mig när jag frågade henne vad kärlek betyder för henne, vad relationer är:
"Fästman är inte gubben lik."

Det låter ganska hemskt. En vill ju bli kär i "rätt" person, inte av en förfalskning, en förfining. En mask, en

Lögn.


Kanske går vi alla runt som lögner? Eller är det bara så att vi är flera individer inuti en enda? Jag kan bara själv konstatera att jag hanterar saker lite olika beroende vilka människor jag har runt omkring mig. Att jag beter mig Lite annorlunda.
Men vad det beror på. Rädslor?

Jag vet också att jag har saker, som jag inte talar om för vem som helst. Händelser i mitt förflutna jag helst låter bli att prata om. Händelser som hör till det förflutna som inte känns relevanta för det som är jag Idag.

Men en relation bygger som sagt på två parter. Där respektive parts bagage spelar roll.
Det är därför samtalet är så viktigt. Att våga berätta. Att våga dela med sig. Att våga lita.
Våga Släppa Taget.

Och detta gäller inte, bara en relation. Jag anser att det gäller alla våra relationer. Sedan kan det vara skönt att inte vara helt och fullt öppen med precis Alla. Vissa relationer kan vara lite mer ytliga. Och det är ok. Det måste få vara så.
Var en vill ha vissa relationer mer ytliga, är en annan fråga jag undrar över, hur kommer det sig, hur vet en att det här är en relation jag vill behålla lite ytligare, och hur blir det så?

Om en bestämmer sig för att endast vara helt och fullt öppen i en enda relation, den vi/ni/någon burkar kalla kärleks relationen, så skulle finns det båda storslagna effekter av detta och mindre roliga defekter.
Jag tänker att de storslagna effekterna kan komma sig av den enorma och stora kärleken, känslan av total tillhörighet, till en annan människa, total tillit och värme. Att veta att du är den enda jag delar Allt detta med, och att den andra gör samma sak tillbaka.
Detta kan skänka en enormt stor tillfredsställelse.

Men de mindre roliga defekterna av detta är den svaga länken som detta också tillför relationen. Och den stora tyngden en ställer på den andra personen!
Relationen bli svag, skör därför att kraven som ni ställer på varandra betyder fullkomlig tillit, som brukar att ta år att komma till.. men som många ändå tror sig ha efter första dejten.

En tillit som inte bygger på kravlöshet, byts ganska snart ut mot avundsjuka, svartsjuka, ägandebegär, kontrollbehov etcetera.
Eftersom att ni vet att om den här personen trots allt hittar en annan person som inte är du, så står du där Ensam kvar. Med alla dina kval, alla dina egenheter själv igen. Det finns ingen att dela dem med. Och den som dessutom vet alla dessa, har kanske startat ett liv med någon annan, vilket kan skapa känslor hos dig som att personen vill skada dig, vill dig någonting ont. Eftersom denne nu kan dela allt som är ditt med någon du inte känner. Du har slutat lita på den här personen, för att den inte vill vara med enbart dig längre!

Några frågor:
Varför skulle den andra personen som älskat dig så högt att den velat dela allt som är den med dig, vilja göra dig så illa?
Varför skulle någon vilja göra dig så illa?

Var kommer allt hat ifrån?


Varför hatar vi andra?



Jag känner att jag börjar trilla bort från ämnet, men det är så lätt. Ju mer jag forskar i detta, märker jag hur stort, hur brett det egentligen är. Hur mycket som väger in.
Hela livet bygger någonstans på detta.


Relationer.


Vad är det.

Puss och kram-kalas!

Det är intressant det här med kulturer/generationer/grupperingar/vänskapskretsar.. you name it.

Det är ganska tydligt att hur du ser på relationer beror till stor del på dina uppväxtförhållanden, din umgängeskrets, politiska åsikter och så vidare.

Människan är väldigt bra på att jämföra sig med andra. Detta beror på att vi som barn lärt oss att se på våra föräldrar och de vuxna som fanns omkring oss för att förstå hur världen går till och hur vi skulle leva i den.
Vi tog sedan med oss detta till vuxen ålder genom att jämföra oss med våra jämnåriga.

Värderingar och politiska åsikter spelar också mycket in, etik och moral lika så.

Vilken umgängeskrets du har och hur pass öppen den är med olika sett att se på relationer. I de flesta umgängeskretsar så finns det ändå ett visst sett som är allmänt accepterat även om de andra sätten är ok rent bildligt, men alla vet ju att de andra sätten är det enda rätta och så pratas det lite bakom ryggen om dem som inte riktigt följer reglerna.

"Visste du att Maggan har träffat en kille?"
"Ja, konstigt eller hur!?"
"Jag trodde inte hon var sån? Hon är ju faktiskt bättre än så.."

Eller motsatt scenario. Eller något helt annat scenario. I vissa kretsar är det mer norm att ha poly-relationer än monogam-relationer, det kan skapa känslan av utanförskap och otrygghet hos den som känner för att leva monogamt.

Men vad är det då som driver oss till de olika sätten att ha relationer, vad är det som är den största motorn. Varför väljer du att leva i ett monogamt förhållande framför ett polygamt, eller tvärtom?

Och har du någonsin frågat dig om det faktiskt är du som valt ditt sätt att se på saken,
eller handlar det om helt andra saker?

Många gånger, utan att vi själva egentligen låtsas om det, påverkas vi av hur andra människor kan tänkas uppfatta oss.
Om jag skulle skaffa dreadlocks och bära stora färgglada haremsbyxor så är det ganska sannolikt att jag skulle bli sedd som en "hippie".

Och om jag skulle hålla någon i handen, och titta den kärleksfullt i ögonen, så skulle de flesta förmoda att vi var i någon form av kärleksrelation;
ännu hellre om person i fråga var av annat kön då är det ännu mer sannolikt att vi skulle vara i en seriös monogam kärleksrelation!


För inte så länge sedan var kramar också någonting som mest skedde mellan kärlekspar, gifta eller personer i en närmare kärleksrelation.
Nu för tiden kramas alla. Hej och hejdå.
Det har gjort att det blir allt svårare att se skillnad på vänskapskramen och kärlekskramen.

Pussar är fortfarande enbart för kärleksbruk.
Det går ju inte att pussa en kompis!
Eller går det?

Då är förmodligen kompisen av motsatt kön och/eller en kk, eller friend with benefits, eller kärlekskompis. I och för sig har väl kindpussar börjat bli allt vanligare..
ja det dröjer väl inte länge.
Men samtidigt känns det som att kärleksuttrycken blir allt luddigare, ytligare och kanske lite utnötta.

När väljer en  att skicka ett hjärta eller en puss istället för "Kram!" i slutet av ett sms?

Allting handlar väl egentligen om sociala spel. Ett spel där alla spelare som ingår spelar utifrån olika spelregler. Det är det som gör det hela så komplicerat,
och spännande.

"Tills livet skiljer oss åt"

Idag satt jag och pratade med en vän. Och hen berättade för mig om ett bröllop hen varit på där bruden under vigselakten råkat säga fel. Istället för att säga:
"Tills döden skiljer oss åt.."

så hade hon sagt

"Tills livet skiljer oss åt!"

Och efteråt funderade jag på det och jag tycker det är genialiskt. För är det inte så det är. Eller kanske borde vara. Vi har varandra en begränsad tid. Både för att det är så det är, livet. Det slutar.
En dag så är det bara döden kvar.

Men inte bara det. Livet förändras också. Livet sker hela tiden och ibland splittrar det oss. Gör om oss. Vissa stannar kvar hos oss och vissa lämnar bara spår i våra hjärtan. Men är borta. Kanske bara för stunden. Men andra kommer aldrig tillbaka. Vissa är bara minnen. På ett papper, eller som en dröm i fjärran. Andra kommer vi inte ens ihåg.

Varför är det så-

varför delar vi upp våra relationer i kärlekar och vänskapar?

varför är det så att i en vänskap kan jag vara tillsammans med en person i resten av mitt liv utan att skriva vare sig kontrakt eller vara tvungen att ringa varje dag. Vi vet var vi har varandra ändå.

MEn i kärlek så är det inte så.. (nu pratar jag förstås om normativa monogamförhållanden)
i en kärlek är en tillsammans, och då är en tillsammans jämt? annars är det distans och det är svårt.bättre att
Göra Slut.

Att Göra Slut.

Nu slutgjorde vi den här fasen i våra liv från och med nu ska den enda beröring vi har mellan varandra vara inget mer eller mindre en ett handskak. Och kanske en kram, någon gång ibland.




Vad är skillnaden mellan kärlek och vänskap?

http://www.svtplay.se/video/63327/del-1