Det var länge sedan sist jag skrev. Kanske för att mycket har hänt, jag har flyttat till Argentina från Irland, börjat en cirkus utbildning och lärt känna en helt annan kultur, en mängd nya människor, min far dog nyligen i cancer, min mamma opererades nyligen för bröst cancer och ja.. Allt detta i en hop har fått mig att ifrågasätta mitt sätt att se på relationer mer än en gång.
Jag är uppväxt i en skilsmässofamilj, i Sverige, där ungdomar flyttar hemifrån så snart de slutat skolan åtminstone var det så när jag var i den åldern. Och det var inget konstigt med det. Jag har älskat min familj men kanske framförallt för att det är en sak som hör till. Att det är människor av ditt eget kött och blod, och därför är personer du bör känna tillhörighet till. Men det stämmer ju inte alltid dock. Och vad beror nu detta på?
I Argentina har jag stött på en helt annan familjekultur, där ungdomarna bor hemma, tills de är kanske 30. Där de gamla också bor i samma hus som de unga när de blivit för skröpliga för att ta hand om sig själva.
Självklart handlar detta inte bara om kärlek till sina nära och kära, framför allt handlar det om pengar. I västvärlden, i Sverige har vi tillräckligt med pengar att låta våra barn flytta hemifrån tidigt, vi kan få bidrag och ett jobb på McDonalds kan bidra till hyra för en någon sånär hyfsad lägenhet (det håller förstås på att ändras i Sverige också). Men här har de i generationer fått kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Argentina är ändå ett land i framfart jämfört med andra länder, men skillnaderna mellan rik och fattig är stor. Och när jag säger stor, så menar jag STOR. Det finns de som bor i stora villor med höga stängsel och farliga vakthundar, samtidigt som andra sover på kartongbitar utmed tågrälsen. På ett sätt är det enklare att vara hemlös här, vintrarna är inte så kalla, ett par öl räcker för att klara den bitande vinden. I Sverige är de problemen större. Men ändå..
Hemlöshet är ju förstås ett problem på många platser. När jag bodde i Dublin såg jag många hemlösa utmed gatorna, skramlande efter några ynka slantar. Vad gör en? Hur vet en att pengarna inte bara direkt går till nya droger, sprit för att lugna det trasiga sinnet för en stund.
Det vet en inte. Och det är detta som gör oss så kalla och blinda för vår omgivning. Vi tappar omsorgen om vår nästa. Men då säger du, "Om jag skulle ge pengar till alla hemlösa, alla tiggare, så skulle de väl bara bli fler och jag behöver ju också pengar, jag är inte rik. Jag har jobbat för mina pengar.." och liknande..
Jo. Det är sant. Och jag har också tänkt så många gånger, gått förbi deras framsträckta händer, gömt mig för deras svultna blickar, sett bort, för.. att jag skäms. Jag skäms för att jag inte ger dem mina sista slantar, för att jag inte tror mig KUNNA hjälpa. För att jag inte Vet hur jag bäst kan hjälpa dem. VI hör så många rykten om ligor där barn släpps ut att tigga, men pengar går istället till dessa ligor tillgodo och barnen är egentligen bara slavar i en fälla.
Eller där pengarna bara går till nya droger.. till mer helvete. Onda cirklar.
En vän sa till mig en gång. Ett leende. Det är åtminstone någonting. Bara visa dem att du SER dem. Att de existerar. Precis som vem som helst. Precis som du och jag.
Jag tror att detta är viktigt.
Och inte bara när det handlar om tiggare eller hemlösa. Detta är någonting vi borde tänka på i alla lägen! Med alla vi har omkring oss. Våra nära och kära, men också bekanta, busschauffören, han som står bredvid dig på spårvagnen, tjejen i kassan på ICA, den gamle du möter på gatan, alla behöver ditt leende! Vi behöver börja SE varandra. Börja leva i en värld där vi bemöter varandra med mer kärlek och omsorg.
Så vad ville jag komma med allt detta. Jo jag började i Argentina och deras annorlunda syn på familjer, eller kanske egentligen deras annorlunda samhälles struktur som kräver detta av dem. Men det har också skapat en annorlunda syn, en omtanke och en stor kärlek för sin nästa. För alla vet mer eller mindre hur lätt det är att hamna där, utan någonting, i rännstenen.
När jag kom hit hade jag ingenting. Jag kände ingen, kunde inte tala språket, visste väldigt lite om vad jag gett mig inpå. Trots allt detta tog jag mig framåt sakta men säkert. Och den kärlek jag har mött här är oändlig. Alla dessa människor som har gett mig så mycket. När jag inte hade bostad, fick jag sova på diverse soffor blev ompysslad när jag låg med feber, fått så många axlar att gråta emot. Nu har jag ju också gått på en cirkus skola, vilket kanske förklarar en del av den öppenhet jag har mött. Jag hyr ett rum hos en katolsk familj, som trots sin öppet katolska världssyn är väldigt toleranta och belevade i andra tros aspekter. Jag har haft många fina diskussioner med dem, om livet, relationer, tro och kärlek. När dottern som jag hade lånat rum av i deras hem behövde sitt rum åter och jag tillfälligt flyttade ut, men ganska snart insåg att jag inte klarade av att bo dit jag då kommit, på grund av flera personliga skäl. När familjen fick reda på hur jag hade det, letade de efter lösningar för att kunna ta mig tillbaka, och beslutade att Bygga ett rum åt mig. Deras hus har högt i tak och det fanns plats i gången mellan de olika rummen. Där satte de upp plank som bildade ett golv i mitt nya hem, gjorde en lucka, fixade en stege, ljus och gav mig allt jag behövde, en madrass, lakan och allt, detta på bara en veckas tid.
Jag ser dem som min familj här. Och jag har gråtit många gånger. Jag har haft djupa och förtroliga samtal med dem precis som med mina närmsta vänner.
Men detta har också skapat en känsla av saknad och längtan efter någonting jag inte trodde att jag hade något behov av. Min familj har alltid varit splittrad. Och mina vänner har fått ta över platsen som min familj. Vilket jag egentligen inte haft något problem med. Fram tills nu.
Detta att se denna familj där de verkligen bryr sig om varandra på ett sett jag inte sett innan. Där familjen går först. I samband med min fars bortgång, har öppnat upp för nya behov hos mig. Öppnat dörrar till känslor jag inte visste jag hade. Sorger jag förträngt.
Så många tårar som jag fällt detta år. Inte alltid av någon synlig orsak.
Relationer har fått en ny innebörd för mig. En större plats. Och jag har insett värdet i att värdesätta dem högre.
Idag insåg jag också en ny sak. Jag hade ett fint samtal med en i min argentinska familj om kärlek och sex. Min vän är katolik och som katolik är det naturligt att se sex som något du väntar med, något du bara har med personen du bestämt dig för att spendera resten av ditt liv med, efter giftermålet. Jag har många gånger funderat över detta och sett det som ett onödigt ont, som att de väntar förgäves. Läste även en text på nätet för inte så länge sedan av en katolsk tjej som berättade hur hennes oskuld hade gett henne men för livet, att hon nu i efterhand önskar att hon inte hade väntat utan utforskat sin sexualitet tidigare. Och jag höll med henne och kände med henne. Men för hennes del handlade det mycket om ett val som kanske inte var hennes, att hon blivit mer eller mindre tvingad in i denna tro att oskuld var det enda rätta på grund av kyrkans stränga regler. Och detta tror jag verkligen inte är bra för någon.,
Men vad jag lärde mig idag genom mitt samtal med min vän, var något som jag tror jag länge tänkt på och som jag saknat i mina manliga relationer. Min vän är man, vilket gjorde det också mer intressant för mig och det han sa fick mig att börja gråta. För jag insåg vad det är jag har saknat så och vad det är jag har längtat efter i mina kärleksrelationer, framför allt med just män,
Min vän, vi kan kalla honom Kim, berättade om sin syn på att behålla sin oskuld. Han är 24 år gammal och har aldrig haft sex eller sovit bredvid en tjej. Han har en flickvän sedan många år, med ett års uppehåll, och de har bägge samma syn på oskuld. Vilket förstås gör saken enklare. Om de sover över hos varandra, sover de i olika rum. Precis som det brukas skämtas om i amerikanska filmer där familjen är gammaldags och föräldrarna inte vill låtsas om att deras dotter redan förlorat oskulden för länge sedan och vägrar låta de förlovade sova i samma rum. Men här är det snarare de ungas eget val. Vilket gör stor skillnad.
Det Kim sedan berättade för mig var att varför han ansåg att vänta med sex var något att föredra, var hur det påverkade hans förhållande med sin flickvän. De sexuella spänningar som självklart existerar även mellan dem och de kan ligga och se på film i samma säng, kyssas och hålla i handen, smeka en kind precis som vilket annat par som helst så vet de ändå båda om att just det där inte kommer att hända. Och det skapar också en tillit till den andra och det kräver också vissa andra saker av relationen. Deras relation blir mer som den traditionella vänskaps relationen, utan kravet eller spänningen som stör.
Och det är detta jag tyckte var så intressant för det är just det som jag har saknat i mina relationer, och som jag har tyckt minst om och som fått mig att hålla mig undan snarare än ge mig in i nya relationer, och då menar jag med män. Och det är detta krav på att ha sex. Att det är något som utgör skillnaden mellan en kärleksrelation och en vänskapsrelation.
Jag menar dock inte att det är något onödigt ont. För det tycker jag verkligen inte. Utan det ska betraktas som något väldigt fint och givande, för det tror jag och tycker jag verkligen att det är. Men det behöver nödvändigtvis inte vara något som är ett måste. Och det går att vänta! Det behöver inte ske efter andra dejten, inte ens efter fjärde eller femte.
Idag känns det som att vi har glömt bort att älska. Att ha samlag med äkta kärlek. Inte för att du är kåt eller upphetsad utan för att du vill dela någonting större med den du verkligen älskar.
Det låter kanske klyschigt och religiöst, och ibland kan det vara skönt att bara få ha sex, att få utforska sina lustar. Men jag tror att det är viktigt att se skillnaden.
Och att lyssna, lyssna på sin partner.
Jag vet inte hur många gånger som jag har haft sex, inte för min egen skull utan för min partners skull. För att denne varit kåt och känt ett behov, medan jag inte hade det. Först kanske jag sa nej, men då blev denne istället sur, vände sig bort och försökte på så sätt lägga skuld på mig som att det var jag som gjort något fel, för att jag sa nej. För att jag inte ville. Vi var tillsammans, och vi älskade varandra. Men det betyder inte att du måste finnas tillgänglig för den andra hela tiden. Det betyder inte att du vill ha sex hela tiden.
Ibland fick jag höra, "Men du måste ju ge lite också, ibland gör jag saker för dig fastän jag inte vill.." Vad säger det?
Härskartekniker igen.
Min partner försökte använde denna metod för att ge mig skuldkänslor för att jag just då inte ville.
Just i den stunden tänkte förmodligen min partner inte med sitt förnuft utan med sitt könsorgan, vilket kan förklara dennes oförmögenhet att förstå mig i den situationen.
Och det är just detta jag önskar att fler ska ta till sig i dag, att börja använda mer av din kropp dina känslor tankar, förnuft, kärlek, när vi har sex och inte bara kåthet.
Sex kan bygga på så mycket mer än bara köttsliga lustar.
En sexuell förening mellan två människor, oftast om det gäller två personer av olika kön, är något som också i sin tur ska leda till nytt liv.
En annan gång vill jag tala mer om köttsliga lustar och hud hunger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar