Ett inlägg om otrohet

I mitt förra inlägg skrev jag att detta inlägg skulle handla om otrohet. 

Sedan har det gått ett tag sedan dess.. och mycket har hänt där emellan. Men nu kommer då det efterlängtade inlägget.



Otrohet.

otro

het.

Vad tänker jag om otrohet. Jag tänker att otrohet, grundar sig på 
otro
En bristande känsla av tillit. Detta leder ju sedan till att vi blir rädda. Med andra ord grundar sig den mesta otro i rädsla. 

Varför blir vi rädda?


Jag tror att otrohet framför allt handlar om vår egen osäkerhet. Detta har jag säkert redan tagit upp i tidigare inlägg. Men jag säger det igen. 
Osäkerhet för att inte räcka till, dålig självkänsla/självförtroende, för att inte vara en person värd att älskas. Och detta leder förstås till en rädsla att förlora, att bli lämnad. För älskar du inte dig själv, tror du inte på att du är värd att bli älskad för den du är och ingen annan, så är det också väldigt svårt att tro att någon annan skulle kunna älska dig på samma sätt. 

Det är därför jag inte tror på otrohet. 
Åtminstone inte den skuld vi vill lägga på den som är otrogen.

Det enda som om möjligt kan vara en otrohet är att vara Otrogen mot någon en sagt sig vara trogen till, med andra ord någon en sagt sig vara helt och fullkomligt ärlig med. 

Jag tror att så länge relationen är ärlig, och båda parter agerar och kommunicerar helt ärligt, med och inför varandra excisterar inte otrohet. 

Det som vi idag kallar otrohet grundar sig på svartsjuka, avundsjuka, rädslor, och egen dålig självkänsla. Dessa känslor är sådana vi är fullt kapabla till att jobba med inom oss själva. För att ha en villkorslös, fullständig kärleksrelation bör dessa känslor inte ingå. 

Med detta menar jag förstås inte att dessa känslor aldrig kommer att uppstå. Ingen är perfekt och perfektion är heller inte alltid att föredra. Dessa känslor kommer mer än troligt att uppstå i var och varannan relation du har, men vad jag tror är viktigt är att istället för att gå in helt i dessa känslor och begrava sig i självömkan och ångest över att inte bli älskad, fundera lite över var dessa känslor egentligen grundar sig.

Till att börja med är er relation verkligen helt och fullt ärlig?

Hur ofta pratar du och din vän/kärlek om vad er relation egentligen betyder, vad ni vill, vad ni känner, tänker och vill ha utav den?

Det är viktigt att hela tiden kommunicera våra känslor, utan kommunikation skapar vi rum för rädsla. Det osagda är mycket läskigare och större än det sagda. Och även om du tror att du skonar din vän/kärlek med att inte berätta för den om den där andra du har träffat, de där obehagskänslorna som börjat uppkomma, instängdheten eller kärleken du känner att du inte får besvarad, så kommer det alltid att synas på dig ändå. Din vän/kärlek känner dig förmodligen tillräckligt bra för att se att någonting är fel och hela relationen kommer att bli lidande.

Så PRATA!



Slutsumman av detta blir då, för att hålla liv i en kärleksfull och tillitsfylld relation
1.KOMMUNICERA!
2.KOMMUNICERA!
3.Var ärlig mot både dig själv och din vän/kärlek. Ingen vet vad du känner bättre än du själv. Lyssna på din magkänsla, hur konstigt och svårt det än må låta.

Vad är din norm?

Det är intressant hur många människor väljer att bortse från den norm som finns i samhället, den som gör att vi väljer att agera på olika sätt. Som får oss att tänka att det här är rätt och det där är fel.
Det intressanta är egentligen inte att normer existerar, det intressanta är att så många inte vill låtsas om det.

Människan är stolt över sin egen intelligens och förmåga att kunna ta egna individualistiska beslut. Vi vet att vi är kapabla till att välja själva att göra realistiska övervägningar och komma till beslut som gagnar oss på det sätt vi vill. Men vi har ännu inte förstått hur mycket vi blir lurade på processen..

Forskning visar tydligt att våra val till stor del påverkas av saker runt omkring oss såsom; marknadsföring, färger, dofter, ljud och andra faktorer som kan spela in. I det här fallet när det gäller relationer, så handlar det kanske till största delen om familjekonstellationer, skolmiljö, acceptans, och framför allt den allmänna samhällsnormen.

Varje dag från det att du bara är en liten bebis, blir du matad med information som gagnar den normativa samhällsnormen om hur en så kallad "normal" relation ska se ut. Allting utanför denna norm, anses som onormalt.
Vi ser det på tv, i reklamannonser, på film, i samhällsmedia, i böcker, barnböcker, på skolor, arbetsplatser, gymmet, mataffären, ja i stort sett överallt.

Visst tänker du, men det har ju faktiskt blivit bättre! Sverige har ju till och med en lagstiftning som ger homosexuella rätten att gifta sig, etc. etc.
Men det är inte det som är poängen. Visst, saker och ting blir bättre. Men det gör dessvärre inte normen mindre tydlig. För än så länge lever vi fortfarande med känslan av att om jag inte tillhör normen är det någonting "onormalt".

Det är en skuld som tynger ner våra axlar. En skuld som upprätthölls för flera decennier sedan av ett maktstyre som ville kontrollera och styra människorna, genom att ta kontrollen över de mest köttsliga drifterna: sexualiteten.


I nästa inlägg tänkte jag ta upp skuld och otrohet. För vad är egentligen otrohet, och vad är skuld?
Finns det?

Kanske är det så enkelt..?

Kanske är det så att parförhållanden passar bra för vissa och andra inte.

Kanske är det så enkelt?

Jag ställde den här frågan till några av mina vänner. Och det mest intressanta med detta var att de flesta av mina samkönade vänner tyckte att det var så enkelt, medan de av motsatt kön oftare svarade kanske och försökte få det att låta som att de tänkte på något annat sätt. Men det kändes ändå som att de flesta kom fram till ungefär samma sak. Att det kanske är så enkelt...  

Hur tänker du?

Svar:

 -    Nä.

Vad tror du?

-          Man får vänta tills man träffar rätt person. Sen får man jobba på förhållandet, inget förhållande är perfekt. Det finns nog inte bara en ”rätte”. Men när man har hittat en som kan tänka sig att leva med får man tillsammans se till att det funkar.

Hur vet en att en hittat rätt person?

- Någon som man älskar och bryr sig om som man vill leva med.

-          :-) jag tror inte det är så enkelt. Men vem vet?

Vad tror du?

- Jag tror en massa grejor funkar för massa folk, beroende på konfiguration! Den kan infinna sig för folk vid olika tillfällen som gillat en annan konfiguration tidigare. Eller gillar senare..

Så du menar att vi faller för olika former av strukturer?

 ... väntar fortfarande på svar.

-          Har tänkt på det många gånger faktiskt och diskuterar det gärna! : )

Fint. Vad tänker du?

... väntar fortfarande på svar.

-          Kanske. Jag hade gärna velat att jag ville ha ett parförhållande, men när man väl upptäckt att man kan vara med flera så måste ens partner vara perfekt för att det ska vara värt det. Det gäller nog att inte få smak för något annat än normen:-)

-          Jag vet inte om jag håller med. Kanske, men det är nog nyttigt för alla att prova både och (parförhållande och inte) och alltid vara öppen för förändringar. Hurså?

-          Kanske! Vissa väljer tvåsamhet, andra flersamhet och andra ensamhet. Jag tror man kan vara både lycklig och olycklig i samtliga. Du?

-          Jag tror att det är så enkelt. Olika människor behöver olika saker. Vissa behöver helst va själv. Vissa behöver helst En nära. Vissa behöver helst fler nära. Vissa behöver helst en eller flera o-nära, kanske sporadiskt, eller utan regler/krav/bestämmelser. Dock inte sagt att folk rätt och slätt Vet vad som en helst vill. Att veta vad en själv behöver, och att praktisera det, att matcha det med andra människor – Det är det kluriga tänker jag.

-          Angående parförhållanden, det tror jag absolut! Och det ena är väl inte bättre eller sämre, däremot vill alla ha det de inte har, osv…

     -     Ja, så enkelt tror jag att det är. Det är vars och ens uppgift att ta reda på vilken sorts människa man    är, och leva utifrån det.

-          Kanske. Det handlar väl om vad en har blivit uppfostrad till och vad en själv tror på. Människor är ju inte monogama på det sättet att dom är immuna från att få känslor för någon annan. Jag vet inte hur det är med monogama djur men dom borde ju skaffa en ny partner om deras dör eller så bara för att fortsätta artens fortplantning och överlevnad.  Men som du säger det handlar ju in vad en trivs med. Känns det bra så är det bra.

-          Jag är beredd att hålla med om det. Och tror att jag är en av dem. Jag har försökt med öppet förhållande förut och det har inte gått bra för mig. För mycket svartsjuka som ändå funnits där. Jag har förstått att vissa tycker att det är lönt att arbeta med svartsjukan och försöka gå den vägen. Kan inte säga att jag tycker att det är värt det. Jag vill inte att ett förhållande, som är tänkt att få mig att må bra, ska vara beroende av något som får mig att må dåligt.

     -     Definitivt! Dem flesta är befriade och har bättre självkänsla när dem är i ett men det finns ju   dem som bli inskränkta och inte riktigt ”sig själva”.

Att Våga.

En relation bygger på två parter. Att Vi tillsammans bygger någonting, något Vackert.
Tillit, att våga lita på den andra personen, att våga lita och kanske allra helst att våga Släppa Taget.

Kanske är de det vi letar efter, Längtar efter, som Vi vill ha av en partner. Att kunna Dela Allt! Alla de där sidorna vi inte visar på det fina caféet, på restaurangen, på jobbet, skolan, eller ens hemma. Någon att kunna släppa masken fullt ut inför.

Ett gammalt ordspråk min farmor talade om för mig när jag frågade henne vad kärlek betyder för henne, vad relationer är:
"Fästman är inte gubben lik."

Det låter ganska hemskt. En vill ju bli kär i "rätt" person, inte av en förfalskning, en förfining. En mask, en

Lögn.


Kanske går vi alla runt som lögner? Eller är det bara så att vi är flera individer inuti en enda? Jag kan bara själv konstatera att jag hanterar saker lite olika beroende vilka människor jag har runt omkring mig. Att jag beter mig Lite annorlunda.
Men vad det beror på. Rädslor?

Jag vet också att jag har saker, som jag inte talar om för vem som helst. Händelser i mitt förflutna jag helst låter bli att prata om. Händelser som hör till det förflutna som inte känns relevanta för det som är jag Idag.

Men en relation bygger som sagt på två parter. Där respektive parts bagage spelar roll.
Det är därför samtalet är så viktigt. Att våga berätta. Att våga dela med sig. Att våga lita.
Våga Släppa Taget.

Och detta gäller inte, bara en relation. Jag anser att det gäller alla våra relationer. Sedan kan det vara skönt att inte vara helt och fullt öppen med precis Alla. Vissa relationer kan vara lite mer ytliga. Och det är ok. Det måste få vara så.
Var en vill ha vissa relationer mer ytliga, är en annan fråga jag undrar över, hur kommer det sig, hur vet en att det här är en relation jag vill behålla lite ytligare, och hur blir det så?

Om en bestämmer sig för att endast vara helt och fullt öppen i en enda relation, den vi/ni/någon burkar kalla kärleks relationen, så skulle finns det båda storslagna effekter av detta och mindre roliga defekter.
Jag tänker att de storslagna effekterna kan komma sig av den enorma och stora kärleken, känslan av total tillhörighet, till en annan människa, total tillit och värme. Att veta att du är den enda jag delar Allt detta med, och att den andra gör samma sak tillbaka.
Detta kan skänka en enormt stor tillfredsställelse.

Men de mindre roliga defekterna av detta är den svaga länken som detta också tillför relationen. Och den stora tyngden en ställer på den andra personen!
Relationen bli svag, skör därför att kraven som ni ställer på varandra betyder fullkomlig tillit, som brukar att ta år att komma till.. men som många ändå tror sig ha efter första dejten.

En tillit som inte bygger på kravlöshet, byts ganska snart ut mot avundsjuka, svartsjuka, ägandebegär, kontrollbehov etcetera.
Eftersom att ni vet att om den här personen trots allt hittar en annan person som inte är du, så står du där Ensam kvar. Med alla dina kval, alla dina egenheter själv igen. Det finns ingen att dela dem med. Och den som dessutom vet alla dessa, har kanske startat ett liv med någon annan, vilket kan skapa känslor hos dig som att personen vill skada dig, vill dig någonting ont. Eftersom denne nu kan dela allt som är ditt med någon du inte känner. Du har slutat lita på den här personen, för att den inte vill vara med enbart dig längre!

Några frågor:
Varför skulle den andra personen som älskat dig så högt att den velat dela allt som är den med dig, vilja göra dig så illa?
Varför skulle någon vilja göra dig så illa?

Var kommer allt hat ifrån?


Varför hatar vi andra?



Jag känner att jag börjar trilla bort från ämnet, men det är så lätt. Ju mer jag forskar i detta, märker jag hur stort, hur brett det egentligen är. Hur mycket som väger in.
Hela livet bygger någonstans på detta.


Relationer.


Vad är det.

Puss och kram-kalas!

Det är intressant det här med kulturer/generationer/grupperingar/vänskapskretsar.. you name it.

Det är ganska tydligt att hur du ser på relationer beror till stor del på dina uppväxtförhållanden, din umgängeskrets, politiska åsikter och så vidare.

Människan är väldigt bra på att jämföra sig med andra. Detta beror på att vi som barn lärt oss att se på våra föräldrar och de vuxna som fanns omkring oss för att förstå hur världen går till och hur vi skulle leva i den.
Vi tog sedan med oss detta till vuxen ålder genom att jämföra oss med våra jämnåriga.

Värderingar och politiska åsikter spelar också mycket in, etik och moral lika så.

Vilken umgängeskrets du har och hur pass öppen den är med olika sett att se på relationer. I de flesta umgängeskretsar så finns det ändå ett visst sett som är allmänt accepterat även om de andra sätten är ok rent bildligt, men alla vet ju att de andra sätten är det enda rätta och så pratas det lite bakom ryggen om dem som inte riktigt följer reglerna.

"Visste du att Maggan har träffat en kille?"
"Ja, konstigt eller hur!?"
"Jag trodde inte hon var sån? Hon är ju faktiskt bättre än så.."

Eller motsatt scenario. Eller något helt annat scenario. I vissa kretsar är det mer norm att ha poly-relationer än monogam-relationer, det kan skapa känslan av utanförskap och otrygghet hos den som känner för att leva monogamt.

Men vad är det då som driver oss till de olika sätten att ha relationer, vad är det som är den största motorn. Varför väljer du att leva i ett monogamt förhållande framför ett polygamt, eller tvärtom?

Och har du någonsin frågat dig om det faktiskt är du som valt ditt sätt att se på saken,
eller handlar det om helt andra saker?

Många gånger, utan att vi själva egentligen låtsas om det, påverkas vi av hur andra människor kan tänkas uppfatta oss.
Om jag skulle skaffa dreadlocks och bära stora färgglada haremsbyxor så är det ganska sannolikt att jag skulle bli sedd som en "hippie".

Och om jag skulle hålla någon i handen, och titta den kärleksfullt i ögonen, så skulle de flesta förmoda att vi var i någon form av kärleksrelation;
ännu hellre om person i fråga var av annat kön då är det ännu mer sannolikt att vi skulle vara i en seriös monogam kärleksrelation!


För inte så länge sedan var kramar också någonting som mest skedde mellan kärlekspar, gifta eller personer i en närmare kärleksrelation.
Nu för tiden kramas alla. Hej och hejdå.
Det har gjort att det blir allt svårare att se skillnad på vänskapskramen och kärlekskramen.

Pussar är fortfarande enbart för kärleksbruk.
Det går ju inte att pussa en kompis!
Eller går det?

Då är förmodligen kompisen av motsatt kön och/eller en kk, eller friend with benefits, eller kärlekskompis. I och för sig har väl kindpussar börjat bli allt vanligare..
ja det dröjer väl inte länge.
Men samtidigt känns det som att kärleksuttrycken blir allt luddigare, ytligare och kanske lite utnötta.

När väljer en  att skicka ett hjärta eller en puss istället för "Kram!" i slutet av ett sms?

Allting handlar väl egentligen om sociala spel. Ett spel där alla spelare som ingår spelar utifrån olika spelregler. Det är det som gör det hela så komplicerat,
och spännande.

"Tills livet skiljer oss åt"

Idag satt jag och pratade med en vän. Och hen berättade för mig om ett bröllop hen varit på där bruden under vigselakten råkat säga fel. Istället för att säga:
"Tills döden skiljer oss åt.."

så hade hon sagt

"Tills livet skiljer oss åt!"

Och efteråt funderade jag på det och jag tycker det är genialiskt. För är det inte så det är. Eller kanske borde vara. Vi har varandra en begränsad tid. Både för att det är så det är, livet. Det slutar.
En dag så är det bara döden kvar.

Men inte bara det. Livet förändras också. Livet sker hela tiden och ibland splittrar det oss. Gör om oss. Vissa stannar kvar hos oss och vissa lämnar bara spår i våra hjärtan. Men är borta. Kanske bara för stunden. Men andra kommer aldrig tillbaka. Vissa är bara minnen. På ett papper, eller som en dröm i fjärran. Andra kommer vi inte ens ihåg.

Varför är det så-

varför delar vi upp våra relationer i kärlekar och vänskapar?

varför är det så att i en vänskap kan jag vara tillsammans med en person i resten av mitt liv utan att skriva vare sig kontrakt eller vara tvungen att ringa varje dag. Vi vet var vi har varandra ändå.

MEn i kärlek så är det inte så.. (nu pratar jag förstås om normativa monogamförhållanden)
i en kärlek är en tillsammans, och då är en tillsammans jämt? annars är det distans och det är svårt.bättre att
Göra Slut.

Att Göra Slut.

Nu slutgjorde vi den här fasen i våra liv från och med nu ska den enda beröring vi har mellan varandra vara inget mer eller mindre en ett handskak. Och kanske en kram, någon gång ibland.




Vad är skillnaden mellan kärlek och vänskap?

http://www.svtplay.se/video/63327/del-1

What does love mean?

Utdrag ur "Prins Charles känsla" av Liv Strömqvist:

"  Det kan faktiskt vara svårt att veta vad "kärlek" betyder.

I vårt samhälle anses det till exempel normalt att romantisk kärlek ligger väldigt nära hat. Om personen en ihop med till exempel på något sätt gör en besviken, kan kärleken på ett ögonblick bytas ut mot en känsla av fientlighet, våldsamma angrepp eller att känslorna helt plötsligt bara upphör.

- Jag älskar dig!

- Jag har legat med min gymtränare.

- Ok. Då hatar jag dig.

Att "älska" sin partner betyder inte samma sak som att älska i andra sammanhang. Om din partner exempelvis säger:

- Jag följer inte med till din mormors lägenhet i år!
Jag funderar på att istället, lämna civilisationen på obestämd tid, leva ensam i samklang med naturen...
typ hooka upp med några svanar vid en sjö, leva av alger och bröd smulor!*

( *Eller valfri annan störig livsplan.)

Vore det mest kärleksfulla att säga typ:

- Gud vad kul för dig!
Eftersom jag älskar dig vill jag ditt bästa!

Men i den romantiska kärleken är det mycket möjligt att ens ego i denna situation istället reagerar med svartsjuka, ägandebegär, anklagelser, och försök till manipulation genom känslomässig utpressning.

- Men JAG då!? Ska du bara lämna mig?
Hur kan du göra så mot mig?!
AJ!AJ! Jag känner smärta!!
Varför skadar du mig?
Jag HATAR dig!

- Men du sa ju innan att du älskade mig?

- Men nu känner jag att jag att du ska lida. Jag vill skada dig. Jag vill att du ska känna smärta.

- Ok.


Den andliga läraren Eckhart Tolle skriver:

Om du i dina kärleksrelationer upplever både "kärlek" och motsatsen till kärlek: angrepp, känslomässigt våld och så vidare - då är det sannolikt att du har förväxlat kärleken med egots bindningar och beroende.
Du kan inte älska din partner och angripa henom i nästa ögonblick. Sann kärlek har ingen motsats.
Om din kärlek har en "motsats", då är det inte kärlek utan ett starkt egobaserat behov av en mer fullständig och djupare upplevelse av dig själv -
Ett behov som den andra personen tillfälligt uppfyller.*

(*Tolle, Eckhart: The power of now, Energica förlag, 2002, s127)


Ett vanligt sätt att ha relationer utifrån egobaserade behov är att försöka få makt över den andra personen i relationen.

Det kan till exempel vara att hålla på med kontroll, manipulation, svartsjuka och känslomässiga krav.

Ett annat - kanske ännu vanligare sätt att få makt i en relation är att inte ge den andra personen tillräckligt mycket kärlek. Helt enkelt - aldrig på riktigt öppna sitt hjärta för den andra.

Detta är en ganska enkel metod för att behålla kontroll och makt i relationen.

Denna situation upplevs ofta som väldigt eftersträvansvärd.

- Alla vill ha mig!

- Jag har hundra pers på gång!

- Själv behöver jag inte henom alls!

Varför? Kanske för att en, nör en har makt över andra människor, kan få en känsla som påminner om frihet. En kan kanske aldrig som människa bli i sanning "fri" - till exempel från döden -
men när en dominerar över andra kan detta ge en illusion av frihet.

En tror att en genom att kontrollera andra kommer att få mer kärlek.

Men som den amerikanske feministen Bell Hooks skriver:
Det fruktansvärda pris män betalar för att ha makt över oss är förlusten av förmågan att ge och ta emot kärlek. *

(*Hooks, Bell: "Allt om kärlek." Ordfront förlag 2004, s.69)

Hon skriver:
Där det finns makt kan det inte finnas kärlek. 

För att uppleva kärlek, måste man ge upp all makt.

Var inte rädd. 

Bara genom att ge upp självet kan man låta sig drabbas -
och därmed drabba - i en gemenskap bortom de uppsplittrande gränserna mellan människorna.

... och naturen och naturligtvis kosmos!"

Vad har tillit med sex att göra?

Läser i Prins Charles känsla av Liv Strömqvist som jag tipsade om i förra inlägget och kan inte låta bli att skratta och känna igen mig och förundras över hur allt det där som jag känt och funderat över, allt det där som jag diskuterat med nära och bekanta helt plötsligt känns så rätt. Så självklart.
Trots det vänder boken upp och ner på väldigt mycket i vad som varit min och som fortfarande är samhällets bild av relationer och vad en relation bör eller inte bör vara..

Allt detta till trots. Kan jag fortfarande inte sluta fundera. Sluta undra. Hur kommer det sig ändå att vi fortsätter i samma hjulspår som vi alltid gjort trots denna uppenbara irrationella relationsdiagnos som vi försatt oss i.
Liv pratar om "kärleksrelationen" som nutidens moderna religion. Och det stämmer så väl.

Framför allt pratar hon om sex. Och vad sex har för betydelse i dagens norm kring relationer. Och det är precis där jag vill börja. Vad betyder det egentligen, sex. Har verkligen sex så stor betydelse. Och varför gör det att en relation helt plötsligt går från att vara en sund och självklar, nära och kärleksfull relation till att handla om äganderätt. Till att handla om känslor, svartsjuka, ideal, nedsatt självförtroende, otillräcklighet..

Och varför gör detta att vi slutar lita på den andra personens kärlek till oss?

Prins Charles känsla

 

Prins Charles känsla - Liv Strömqvist

Rekommenderas varmt!

Rädsla för par-relationer?

Här kommer diskussionen som kom upp efter inlägget kärleksvänskap-vänskapskärlek-svamp.

Person 1

okay

Vær ikke så angst. Eller rettere .. ja, jeg forstår til fulde din angst. Jeg er også angst, f.eks. for at min bedste ven holder op med at elske mig, når jeg fortæller ham, at et eller andet, han gør, gør mig ked af det .. det er SINDSSYGT angst-provokerende.

Men jeg må ikke lade mig lamme af angsten. Jeg må dele den med min elskede .. dele den med min ven.

Jeg kan ikke komme tæt på et andet menneske uden at der er risiko. Kærlighed er risikabelt. Jeg må lade mit briste igen og igen og igen. Der er ingen vej udenom.

Det er ikke behageligt, nej. Det er det sq ikke. Nogengange er det VOLDSOMT u-behageligt. Vi kender det allesammen. Hun er gået sin vej, kærlighedsforholdet er stoppet. Det gør ondt, ondt, ondt. Smerte smerte.

Men .. hvad fanden vil du ellers gøre? Opbygge mure omkring dig, som holder andre på afstand? ALdrig lade nogen komme rigtig tæt på dig?

Det kan du jo godt. Men det er da et kedeligt liv.

Jeg vil fanme have folk tæt på. Jeg vil have mine venner tæt på. Inklusive min kæreste. Jeg vil have min kæreste tæt på. Tættere og tættere. Jeg vil dele så meget som muligt. Og det kommer til at ske. Jeg kan ikke have et seksuelt forhold til en kvinde uden at jeg trykker på alle hendes knapper .. og hun trykker ligeledes på mine.

Og det er dét, der er meningen. Så får vi alt det op på bordet, som vi ellers skjuler for os selv, og som vi måske tror, vi skjuler for de andre mennesker. Når jeg er i et dybt kæresteforhold, kan min kæreste jo se mig, for faen.

Hun kan se mig. Se al min storslåethed OG al min smålighed.

 Jeg kan jo ikke være TÆT på et andet menneske, uden at .. ja, netop være tæt.
Det er smertefuldt, ja. Ligesom det er ekstatisk og sjovt og grinagtigt og svært og legende let og vidunderligt og hårdt og forbandet og juicy og knasende tørt.

et er levende.

Jag

hm.. så du menar att vi skyler saker för våra vänner, eller för dem som vi inte har sex med?

men om jag säger såhär då, jag vill ha många nära, nära relationer, vissa är närmare och vissa är djupare än andra. i vissa ingår sex andra inte.

Person 1:

Jeg skjuler ting for alle. Ja, det forekommer mig, at det gør vi. Gør du ikke?

Jag

Men varför måste vi komplicera det mer än det behöver vara. Varför måste vi äga varandra?

Person 1

Hvad er det, du komplicerer?, Hvornår komplicerer du det .. mener du, at du komplicerer det, når du begynder at lade et forhold vokse sig så stort, at det nu begynder at inkludere seksualitet?

?

Jag

Jo, det gör jag, absolut. Jag är jättebra på att hålla mig undan de svåraste frågorna Men jag är också väldigt bra på att öppna mig. Att tala om väldigt intima och nära saker med människor jag tycker om, och som jag känner kmr ge mig något tillbaka,, ibland önskar jag att jag hållit tyst

Är ett förhållande större för att det innehar sex?

Person 1

.. men, hvor er det komplicerede - ?

Er det kompliceret, fordi du åbner dig ?

Jag

Att vi skiljer på vänskap och kärlek.

Person 1

har du lyst til at have flere end eet forhold, som indeholder udfoldet seksualitet ? (på samme tid) ?

Jag

Kanske

Person 1

og du er angst for, at dét vil komme til at skabe komplicerede situationer?

Jag

haha.. njae, inte direkt. jag känner inte så mycket ångest. eller det är klart att jag det känns dåligt om de jag är med inte känner likadant som jag.. då blir det komplicerat. därför har jag lärt mig prata om det tidigt.

Person 1

tænker: måske kan du opdage, at de mennesker, du er seksuelt tiltrukket af, og som også er tiltrukket af dig, måske også HAR det ligesom dig .. har du tænkt på det?

Person 2

"Delad lägenhet? Delad försäkring? Delad ekonomi? Är det värt det då? All den där ångesten. För en riktigt bra kärleksrelation kräver ju också ett långt och djupt vänskapsförhållande. Eller vad tror du?"

Jag tycker såna här diskussioner är konstiga. För mig känns det som att de försöker innefatta alldeles för mycket fastän det är väldigt svårt och inte alls lyckas. Som om det fanns universallösningar på förhållanden och hur vi ska/kan förhålla oss till dessa.

Folk är kära i varandra i alla möjliga konstellationer. Vissa är kära och håller sig på ett vänskapsplan. Andra "dejtar" i åratal utan att vara uttalat "ihop". Andra har öppna förhållanden på olika sätt, uttalade eller o-uttalade. Många har klassiska parparrelationer som du beskriver. Men jättemånga lever också fria från kravrelationer på det sättet och går runt och är lite kära, ligger med någon ibland och å vidare.

Men om vi riktar in oss på parparrelationen som du verkar vilja diskutera så är även den väldigt differentierad.

Min pappa och hans partner delar inte lägenhet till exempel fastän de varit ihop väldigt starkt parparigt i typ tio år. Dom delar varken ekonomi eller försäkring. Dom har vissa vänner gemensamt men en hel del o-gemensamt. Dom har en väldigt avslappnad relation skulle jag säga. Eller kravlös kanske.
(det är bara ett exempel men jag vill bara poängtera att det finns massor med parpar som inte uppfyller några såna där saker som delas!)

Jag har varit ihop med folk där jag både haft gemensamma vänner, och inte alls. I det förra fallet var jag bra kompis med dom vännerna i vilket fall som helst även om de "egentligen först var hennes".

Jag tycker det är knäppt att säga att en riktigt bra kärleksrelation (vilket kan vara väldigt annorlunda för olika personer) kanske skulle kräva en specifik grej, ett långt och djupt vänskapsförhållande.

Jag tror att det kan vara så för en del. Men absolut inte alla. Jag tror många har sina djupa vänskapsrelationer på annat håll som partnern inte eller nästan inte kan konkurrera med. (din sista mening kändes i och för sig en smula ironisk, menmen)

^^

Vad är det du egentligen vill få fram?
Att den underliggande ångesten i relationer (som bygger på tanken att den andra kanske inte tycker om en tillräckligt eller liknande) är dålig och att den ger upphov till krav? eller att kraven ger upphov till ångest då partnern ofta inte kan uppnå dem till fullo? Eller att en del parparrelationer är för stela för dig för du vill mest vara runt lite som du vill utan krav på något slags tryggt band eller så?

(skriver lite hårt för jag pluggar egentligen och har massa deadlines och tidsbrist, men när du taggar mig sådär känner jag Krav på att svara)

haha

Jag till Person 1

Kan du översätta det där sista, jag förstod inte riktigt..

Person 1

Marina: kanske du kan uptäga att dom, du vill ha seksuelle föhållande med OCKSÅ har det typ som du själv har det. Att dom inte önskar .. hmm, att vara "bundne" .. eller hvad det nu egentligen är, du vil vare /inte vara .. Maybe they wnat the same as you.

Jag

Mmm.. ni vet att jag sitter och gottar mig åt att ni diskuterar med mig.. haha Ja vad VILL jag egentligen. det har jag undrat länge. skapa en diskussion. kanske. se om det kan komma på lösningen till vad jag vill.. eller bara lyssna på andras idéer. jag tycker bara det är väldigt intressant, för vi har precis som du säger Person 2, väldigt olika bild av vad kärlek är och hur en relation bör eller kan se ut, men det är också vad som gör det så intressant, tycker jag.. för det sägs ju att det är det som är meningen med livet typ.. evolutionens eviga längtan att hitta den rätta partnen som kan ge oss livet åter.. typ

Jag till Person 1

Ja ibland stämmer nog det, frågan är om jag alltid vill det. kärlek i den meningen handlar ju hela tiden om våglängder, att hamna på samma våg, vara i samma sits, känna samma sak, samtidigt. och det händer inte ofta. jag tycker ofta att en missar varandra. allt som oftast

Person 1

ja -- måske kan man ikke komme udenom, at det bliver kompliceret.

 Og måske er det en del af det. En del af pakken.

Jeg har ingen seksuelle forhold netop nu. Men jeg har nogle dejlige venskaber. Hvor jeg kommer tættere og tættere på mine venner. Langsomt.

Og dét er fantastisk.

Jag

pakken?

måske?

Person1

The package.

Jag

haha jag älskar språk!

Person 1

måske = kanske på svenska

Person 1

måske er det ikke MENINGEN, at det skal være u-kompliceret.
Måske er det en del af pakken, måske er det indbygget. Måske er er indbygget i pakken "Relationer mellem mennesker" at det bliver kompliceret. Måske er det ikke noget, vi skal regne med at kunne undgå. Måske måske måske ..

Jag

hm.. ja visst. så har jag också tänkt. att kanske måste allting vara så sjukt komplicerat hela tiden. för vad skulle vi annars gå och fundera på hela dagarna.

Person 2

Evolutionen har ingen längtan eller vilja.

Evolutionen är bara ett slumpfenomen som gör att individuella karaktärsdrag som ger upphov till lite mer avkomma som i sin tur kan få lite mer avkomma blir vanligare i populationer över tid. Det karaktärsdraget är något som är gynnsamt under förhållanden av evolutionärt tryck (som alltid finns men som ibland kan vara extremt, som när en fågel kommer och äter upp alla gröna insekter, då kommer alla insekter av alla andra färger bli mycket vanligare i framtiden).

^^

Det jag vill säga är att jag inte tycker evolutionen har någon relevans i den här diskussionen (Den har sällan relevans i de diskussioner där den används tycker jag.. haha). Den kan lika gärna användas för att argumentera för polyamorösa förhållanden där vi kan ha fler barn och därmed föra våra gener vidare i högre utsträckning.

Det kan också visa att det är gynnsamt att ha barn med kompisar genom insemination. Kanske är det lättare, barnen får tryggare uppväxtförhållanden och får i sin tur då fler barn och så vidare.

Jag vänder mig också helt mot tanken att parparpersoner ska vara likadana som varandra, tycka samma saker samtidigt, göra samma saker, vara i samma sits. Det är inte din åsikt verkar det som, så i det håller jag med dig. Jag tycker det är befängt och tråkigt att vi ska vara så lika varandra som möjligt. Mångfald har visat sig vara bra i alla möjliga sammanhang, så varför inte i relationer? SPÄNNING, VARIATION etc. = roligt = givande = bra relationer?
(med det sagt finns det kanske vissa saker som är bra att vara överrens om för att det ska funka, men inte nödvändigtvis)

Jag tror också att det är få förhållanden som faktiskt lever upp till sammasomsinpartnergrejen.

(men nu kanske du tänker på andra saker, typ som att vi är kära men inte samtidigt eller lika mycket och inte säger det till varandra samtidigt och då missar vi varandra och så händer inget och vips har vi "missat" någon, en potentiell superperson i ditt liv)

Person 1 till Jag

ha ha, ja .. heldigvis er det ikke kompliceret HELE tiden .. nogengange er det bare fuldstændig ukompliceret .. jeg EEEELSKER, når jeg bare er helt klar på, hvad jeg vil .. når jeg har det skide sjovt med mine venner -- uanset, om det er mænd eller kvinder; uanset, om der er seksuel energi mellem os eller ej ..
.. for det faktum, at vi kan mærke seksuel tiltrækning mellem os, er jo ikke NØDVENDIGVIS ensbetydende med, at vi skal lave et problem ud af det.

Seksuel tiltrækning er energi .. energi, jeg ikke *tvinges* til at gøre noget med.
Jeg kan også blot lade den .. være. Vi kan bare lade den eksistere, uden at vi skal begynde at have sex.
Det kan være fantastisk befriende.

Jag till Person 2

En potentiell superperson, jo jag tackar! Jag tycker också det är intressant med könsfördelningen i den här diskussionen, eller vad tycker ni?

Person 1 till Jag

 "jag undrar också om det är någonting jag missar. Det där som par-personerna verkar ha. Jag vill veta."

Om du vill veta, så er det väl enkelt, då måsta du prova. Göra det.

Jag

haha.. jag vet. men jag vet inte om jag vågar;)

jag är alldeles för ombytlig i mina känslor

kan aldrig bestämma mig.

menmen en dag så. nu måste jag sova kära vänner. trevligt att diskutera med er. jag gör det gärna igen en annan dag- kramkalas

Person 2

^^
nu hoppar jag ur diskussionen.

Jag kände det obekväma i könsfördelningen, vilket gjorde att jag knappt ville delta från början, för att undvika att vara en av "dom där killarna". Dock tycker jag det där är en separat diskussion och inte bör drabba de som faktiskt svarar på din uppmaning att diskutera... Nu känner jag ju att Jag har gjort något fel då jag som kille deltar.. fastän jag inte tycker att det går att säga att det är en snd könsfördelning om vi är tre personer. En tjej och två killar. Hur får en det välfördelat?

Även om vi varit 4 med tre killar och en tjej kanske det inte alls är snedfördelat. Jag tycker det ska till större grupper för att det ska gå att säga att det inte beror på slumpen. (vilket det kanske trots allt inte gör eftersom vi kanske skulle kunna säga att sena skumma diskussioner oftast förs mest mellan män? vem vet..)

sedan verkar det ju snarare handla om Dig och vad Du vill kontra en upplevd omgivning.. vilket är känns som en mer spännande diskussion. Men det tycker jag inte att du aviserade med ditt inlägg. (därav mitt utbrott på det där att det kändes för allmänt osv)

Jag

hahah.. gör det? varför skulle tjejer inte kunna ha sena diskussioner? nu hänger jag inte meed

Person 2

^^
jag var sarkastisk, sorry.

haha

Jag

haha.. ärligt talat så är jag nog inte bäst på sena diskussioner. det är här är långt försent för mig. plus att jag ska upp och jobba imorgon. trött krokimodell lika med sovande ställningar haha.. förresten, varför är det mer spännande att diskutera vad Jag vill.. intressant.

Person 2

^^
därför jag tycker om dig, är din vän, bryr mig om vad du tänker och känner och vill att du ska må bra och känna att ditt liv är fint och sånt! Därför är det mer intressant!
plus att det är mer specifikt, vilket också får mig att tycka att det är mer givande och kan leda någonstans.

jag har föreläsning 8-12 imorrn. vi får se hur det går, men jag skriver skriver om rening av avloppsvatten till dricksvatten. det är skoj det med. det kommer jag nog göra några timmar till..

Jag

du är konstig som inte behöver sova. fast jag känner visserligen fler som du. men jag tycker om dig. ^^ Godnatt!

Person 1

jeg synes det er en interessant diskussion. Godt initiativ, Marina.

jeg var netop hjemkommen efter kontaktimpro og dernæst en flot artist-forestilling.
Fint at afslutte aftenen med at dele nogle tanker og erfaringer her.

Enig med Person 2: Det er altid de personlige samtaler, der er mest interessante, synes jeg.
Det er præcis derfor, det er interessant at gå dybt med et andet menneske.
At trænge dybt, dybt ned i sig selv og i kæresten.
Jeg finder, at det er det aller mest interessante. Det går meget hurtigere. Fordi man hele tiden tager så stor risiko: Hvad nu hvis hun forlader mig, hvad nu hvis hun dør før mig, hvad nu hvis jeg eller hun bliver forelsket i en anden .. hvad nu hvad nu hvad nu.

Det mest spændende overhovedet .. for der er ingen garantier, intet sikkerhedsnet.
Vi skaber vejen fra dag til dag, sekund til sekund, åndedrag til åndedrag. Ahhhhhhhhhhhhh

Nu vil jeg lave en kop varm te. Og spise et par riskager med smør.

Godnat

Person 3

Jag sover över de sena diskussionerna, men gör gärna ett inlägg på morgonkvisten Så himla fint skrivet Marina! Jag känner mig väldigt kluven till det här med kärlek. För mig är det väldigt svårt att förstå hur det fungerar med parrelationer, för jag hamnar liksom aldrig i sådana (jag har haft typ en, och det kändes efter ett tag som om det blev väldigt väldigt jobbigt för att jag inte fattade hur det var meningen att jag skulle känna eller tänka, som om jag var tvungen att anpassa mig till ett format liksom). Jag tycker om vänskap, och det kan innebär att en träffas väldigt ofta, eller att en träffas ganska sällan, och mötena kan vara intensiva, roliga, djupa, fantastiska. Jag har ibland tänkt att jag inte alls kan bli kär (jag började tänka så när jag var typ tretton och trodde att det var ett mycket allvarligt fel på mig). Men samtidigt så har jag känt väldigt starkt för många människor. Så jag tänker att det kanske handlar om en definitionsfråga - vad är kärlek egentligen, hur ska vi definiera den? Vad räknas som kärlek? Måste kärlek alltid handla om sex? Eller är det tvärtom så att kärlek aldrig handlar om sex? Jag vet inte. Jag kan också känna mig stressad över det här med relationer, för även om jag känner att jag själv inte har behov av en tydlig kärleksrelation (oavsett om det handlar om tvåsamhet eller om det är flera inblandade) så kan det kännas som om det finns ett krav utifrån på att en ska ha just kärleksrelationer (så att en inte blir den där ensamma tragiska person, som att en måste ha en tydligt definierad kärleksrelation för att kunna leva ett lyckligt eller lyckat liv (vad nu det skulle vara)). Så jag tror att oron eller rädslan eller stressen kommer av att det finns en bild av hur ett normalt liv ska se ut, att det ska innehålla kärleksrelationer, relativt fasta sådana, och att en vill ha det där normala livet (oavsett vad en egentligen tycker om normalitet (begreppet eller vad det kan sägas stå för)) - för att få ett liv som är begripligt, för en själv och för omgivningen. Typ så tänker jag. Godmorgon!

Person 4

Jag förstår att det gör ditt arbete svårare, men om du eventuellt kan ha användning av mina tankar kommer du få transkribera dem från ett handskrivet brev. Men i allmänhet tycker jag Pet Shop Boys sagt det bäst.  

Normer i kärlek

Efter en lång nattdiskussion på Facebook, angående mitt inlägg i förrgår "Kärleksvänskap-Vänskapskärlek-svamp". (vilken jag även hoppas kommer att komma upp här snart..)
Så har jag funderat en del och jag kan erkänna att texten jag lade upp var i det grövsta laget och en del ironiserad, och mycket för att provocera.

MEN det jag skrev där var inte heller bara blaj. Verkligen inte. Visst är det så som en del tog upp att par-relationer kan te sig på alla möjliga tänkbara, och otänkbara sätt och vissa är mer eller mindre kravlösa. Självklart går det inte att dra alla över en kam.
MEN - återigen. Vad jag ville få fram, efter fin diskussion med en kär vän, var att vad jag egentligen vet, tror och tycker är synd på så många sätt är att normen ändå ser ut som den gör.
Det går inte att kringgå hur mycket vi än må vilja att normen ändå hävdar att en par-relation bör/ska se ut på ett visst sätt. Och det är med de normerna vi växer upp.

Sedan kan en få säga vad en vill om den saken.
Men jag känner att det kanske är en norm jag inte riktigt känner mig hemma i. Och som jag tror att många idag känner detsamma och därför väljer ett annat alternativ. Men att det trots detta, trots att så många väljer en annan väg så Finns den där! Det kan vi inte förneka. Och att det fortfarande idag hänger en våt handduk över våra axlar, med tyngden från alla de måsten/krav som det innebär.

Jag tror att alla innerst inne känner den. Kanske har du någon gång fått höra från dina föräldrar:
"När kommer barnbarnen då?"
"Har du träffat någon än?" (där är det ofta fokus på kön, är du kvinna frågar de efter en man, är du man frågar de efter en kvinna, jag säger inte att det alltid är så.. jag säger bara att det brukar vara så. att det är en norm som finns i vårt samhälle fortfarande idag)

och liknande frågor..

Vissa väljer sina relationer på grund av politiska skäl. Eller känslan av  att maktfördelningar och strukturer som inte går att lösa är alldeles för rotade i vårt samhälle och enda sättet att kringgå dem är att välja sina relationer.

Jag talade med en vän om detta. Hen talade om för mig att hen inte kunde tänka sig vara tillsammans med en av motsatt kön. Eftersom att detta med detsamma försatte hen i en heteronorm och att detta även medförde krav och normer hen inte ville finna sig i.
Hen kände att föräldrarna genast ställde högre krav och även samhället, på hur relationen skulle eller inte skulle se ut.
Hen kan därför inte se sig själv i en "kärleks"relation tillsammans med någon av samma kön.


Det fanns förstås andra anledningar också som gjort att hen valt detta. Men det visar ändå ganska tydligt hur starkt normen i frågan om hur en relation bör/ska se ut.

Och normen finns där. Hur mycket vi än försöker förneka den.

Wikipedia berättar:

 Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst eller en nation, mot mer allmänna konkreta ting som naturen, Kyrkan eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen. Kärlek i dess olika varianter är ett ofta återkommande tema inom litteratur, film och sång.

Kärlek kännetecknas av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt. Ett exempel är föräldrars kärlek mot sina barn, se också agape. Ett annat är den känsla som två människor känner för varandra som innehåller en både fysisk och psykisk attraktion.

Kärleken kan också bestå av en biologisk attraktionskraft av sensuell eller sexuell natur. I det senare fallet kan känslan vara mer allmän, så kallad romantisk kärlek, eller mer konkret åtrå, också benämnt libido.

Kärlek till den egna personen – narcissism – kan av omgivningen ses som något negativt, där egenkärleken kan ta sig uttryck i handlingar som ökar det egna välståndet eller välmåendet på andras bekostnad. Det finns även en mildare form av egenkärlek där personen unnar sig en del av det goda i livet, utan att brista i respekt eller empati inför medmänniskorna. Sådan egenkärlek är kopplad till en god självkänsla, vilket i sin tur är viktigt för att kunna visa kärlek – att ge ovillkorligt.

Förälskelse kallas den intensiva inledningsperioden av ett kärleksförhållande. Att bära kärlek eller förälskelse som inte är besvarad av motparten kallas olycklig kärlek.

Att visa kärlek mot något kallas att älska. Lössläppt applicering av ordet "älska" inkluderar också idiomatiska uttryck som inte alltid bär positiva förtecken, exempelvis ett sardoniskt uttryck av missnöje: "Jag älskar verkligen hur politiker alltid ger ut tomma löften". Denna breda mening av ordet älska står i strid med den egentliga betydelsen av begreppet kärlek.

I germanska språk förekommer som regel endast ett ord för kärlek. I det grekiska språket förekommer däremot flera, bland andra agape (αγάπη) och eros (ερως). Dessa har olika innebörder och används i olika sammanhang. "Eros" står för erotisk kärlek (därav det svenska ordet), medan "agape" är det ord som förekommer i Nya Testamentets originaltexter, och dess betydelse är av stor betydelse för teologin.

Olika former [redigera]

Kärlek skulle kunna definieras i fyra olika former: eros (grekiska), agape (grekiska), philia (grekiska) och libido (latin).

Eros [redigera]

Huvudartikel: Eros (gud)

Eros är en kärleksgud i den grekiska mytologin, och symboliserar den romantiska och lidelsefulla kärleken, kärleken som aldrig mognar och växer upp. Eros motsvarighet inom den romerska mytologin är Amor, även kallad Cupido. Eros gestaltas symboliskt ofta som en bevingad barngestalt – en erot, även kallad amorin eller kupidon.

Agape [redigera]

Huvudartikel: Agape

Står för den förutsättningslösa kärleken, den självutgivande formen av kärlek och har ingen sexuell underton eller överton. Agape står också för hur (den kristna) Gudens kärlek är gestaltad i relation till människan, och hur människor ska älska Gud och varandra^[1]. Den latinska motsvarigheten är Caritas; den oegennyttiga kärleken uttryckt i handling.

Philia [redigera]

Står för syskonkärlek (utan erotisk eller sexuell underton). Philia är ett begrepp för kärleken till sina släktingar, blodsbandet. Se även platonsk kärlek, vänskap.

Libido [redigera]

Huvudartikel: Libido

Är den sexuella och fysiska kärleken, vår könsdrift. Sigmund Freud benämnde den energi, livsdriften, människan fick ur sin könsdrift med det latinska ordet Libido. Motsatsen och komplementet till libidon var enligt Freud dödsdriften, Thanatos. Thanatos är aggressionen, den självdestruktivitet som vänds utåt mot andra.

 Det som jag funderar på i den här förklaringen av kärlek, är att de inte ens tar upp att kärlek också kan vara likt qualia. Ett subjektivt fenomen som vi inte riktigt kan greppa. Och som därför i alla tider har varit ett ogreppbart ämne bland människor.

Wikipedia säger:

"Qualia är ett filosofiskt begrepp för den subjektiva fenomenvärlden; qualia är den subjektiva kvaliteten hos medvetna upplevelser. Det vill säga de känslor eller upplevelser som påstås inte gå att beskriva, såsom till exempel smaken av choklad, upplevelsen av färgen rött eller fysisk smärta.

Hur qualia skall förstås utgör ett centralt problemen inom medvetandefilosofin, då det ofta ses som ett fundamentalt problem för materialistiska förklaringar av kropp-själ-problemet. Det antas därmed att qualia inte går att förklara neuro- eller kognitionsvetenskapligt.

Begreppet qualia användes först år 1866 av den amerikanske filosofen Charles S. Peirce^[1]. Det användes dock inte i den betydelse det nu har inom medvetandefilosofin förrän 1929 av C. I. Lewis, i boken Mind and the World Order^[2]."

inte ens i beskrivningen av qualia tas det upp?