Efter en lång nattdiskussion på Facebook, angående mitt inlägg i förrgår "Kärleksvänskap-Vänskapskärlek-svamp". (vilken jag även hoppas kommer att komma upp här snart..)
Så har jag funderat en del och jag kan erkänna att texten jag lade upp var i det grövsta laget och en del ironiserad, och mycket för att provocera.
MEN det jag skrev där var inte heller bara blaj. Verkligen inte. Visst är det så som en del tog upp att par-relationer kan te sig på alla möjliga tänkbara, och otänkbara sätt och vissa är mer eller mindre kravlösa. Självklart går det inte att dra alla över en kam.
MEN - återigen. Vad jag ville få fram, efter fin diskussion med en kär vän, var att vad jag egentligen vet, tror och tycker är synd på så många sätt är att normen ändå ser ut som den gör.
Det går inte att kringgå hur mycket vi än må vilja att normen ändå hävdar att en par-relation bör/ska se ut på ett visst sätt. Och det är med de normerna vi växer upp.
Sedan kan en få säga vad en vill om den saken.
Men jag känner att det kanske är en norm jag inte riktigt känner mig hemma i. Och som jag tror att många idag känner detsamma och därför väljer ett annat alternativ. Men att det trots detta, trots att så många väljer en annan väg så Finns den där! Det kan vi inte förneka. Och att det fortfarande idag hänger en våt handduk över våra axlar, med tyngden från alla de måsten/krav som det innebär.
Jag tror att alla innerst inne känner den. Kanske har du någon gång fått höra från dina föräldrar:
"När kommer barnbarnen då?"
"Har du träffat någon än?" (där är det ofta fokus på kön, är du kvinna frågar de efter en man, är du man frågar de efter en kvinna, jag säger inte att det alltid är så.. jag säger bara att det brukar vara så. att det är en norm som finns i vårt samhälle fortfarande idag)
och liknande frågor..
Vissa väljer sina relationer på grund av politiska skäl. Eller känslan av att maktfördelningar och strukturer som inte går att lösa är alldeles för rotade i vårt samhälle och enda sättet att kringgå dem är att välja sina relationer.
Jag talade med en vän om detta. Hen talade om för mig att hen inte kunde tänka sig vara tillsammans med en av motsatt kön. Eftersom att detta med detsamma försatte hen i en heteronorm och att detta även medförde krav och normer hen inte ville finna sig i.
Hen kände att föräldrarna genast ställde högre krav och även samhället, på hur relationen skulle eller inte skulle se ut.
Hen kan därför inte se sig själv i en "kärleks"relation tillsammans med någon av samma kön.
Det fanns förstås andra anledningar också som gjort att hen valt detta. Men det visar ändå ganska tydligt hur starkt normen i frågan om hur en relation bör/ska se ut.
Och normen finns där. Hur mycket vi än försöker förneka den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar