vänskapskärlek-kärleksvänskap-svamp

Vad betyder det egentligen. Kärlek.
Varför måste jag sätta en etikett på mina relationer.

Jag har många relationer, en del riktigt djupa, nära sådana. Som jag skulle om jag ville, kunna definiera som kärleksförhållanden. Vänskap låter så urvattnat. Mina relationer är tjockare än så, mer som grädde. Men jag vill inte kalla dem för kärleksrelationer heller av rädsla för att de ska hamna i något hemskt fack av förväntningar och krav.

För faktiskt många av de par-relationer, monogama kärleksförhållanden som jag känner till ställer högre krav på sin partner än på sina vänner. Och det är det jag inte förstår.
Men samtidigt förstår. Eftersom att den här relationen helt plötsligt ska innefatta och ge dig allt det där som du härmed inte kan få någon annanstans. Eftersom att ni BARA är med varandra.
Den här personen ska inte bara tillfredsställa dig i sängen, utan även vara stimulerande på alla möjliga andra sätt, vara rolig att umgås med, diskutera med, ge dig goda råd, personlig tränare, resa, gemensamma kalendrar, dela Allting med dig. Tänk så romantiskt!

Nu tänker du kanske, ja men det handlar ju om prioriteringar, det är det som gör livet värt att leva! Att veta att en enda person vill viga hela sitt liv åt dig.
UPPOFFRA SIG för dig.

Men åååh, nej så klart att hen inte uppoffrar sig, hen är ju med dig av helt egen fri vilja. Och bra är väl det. Fint. Så kan ni leva tillsammans lyckliga i alla era dagar, tills döden skiljer er åt!


Det är nog väldigt fint. Att våga ha någon så nära. En sådan relation kan nog bli väldigt stark. Men den kan också bli väldigt skör. För när den tråden brister, så brister Allt. Då är det bara du och världen kvar. Ni kanske hade gemensamma vänner, vems vänner är de nu? Dina eller hens?
Delad lägenhet? Delad försäkring? Delad ekonomi?

Vad händer när relationer brister. När du står där ensam kvar med brustet hjärta. Det sägs faktiskt att det är sanning, rent vetenskapligt alltså att hjärtan verkligen kan brista av kärleksångest.

Är det värt det då? All den där ångesten.
Jag menar det är ju inte som att den bara kommer när förhållandet tar slut, den finns ju där hela tiden. Lite i skymundan kanske och när förhållandet nåt till en punkt av hel och tillförlitligt samförstånd så försvinner den kanske en aning och ersatts endast av ångesten att du en dag ska bli gammal och dö bort, men att hen kanske dör innan dig, och lämnar dig Ensam kvar.
Men som jag ser det. Så när förhållandet nåt till den punkten, har förhållandet ändrat skepnad redan, det är inget typiskt kärleksförhållande utan en väldigt stark och djup vänskapsrelation. Men vad bryr vi oss egentligen om etiketter,
det är ju ändå bara samma sak alltihopa.
För en riktigt bra kärleksrelation kräver ju också ett långt och djupt vänskapsförhållande.

Eller vad tror du?