Puss och kram-kalas!

Det är intressant det här med kulturer/generationer/grupperingar/vänskapskretsar.. you name it.

Det är ganska tydligt att hur du ser på relationer beror till stor del på dina uppväxtförhållanden, din umgängeskrets, politiska åsikter och så vidare.

Människan är väldigt bra på att jämföra sig med andra. Detta beror på att vi som barn lärt oss att se på våra föräldrar och de vuxna som fanns omkring oss för att förstå hur världen går till och hur vi skulle leva i den.
Vi tog sedan med oss detta till vuxen ålder genom att jämföra oss med våra jämnåriga.

Värderingar och politiska åsikter spelar också mycket in, etik och moral lika så.

Vilken umgängeskrets du har och hur pass öppen den är med olika sett att se på relationer. I de flesta umgängeskretsar så finns det ändå ett visst sett som är allmänt accepterat även om de andra sätten är ok rent bildligt, men alla vet ju att de andra sätten är det enda rätta och så pratas det lite bakom ryggen om dem som inte riktigt följer reglerna.

"Visste du att Maggan har träffat en kille?"
"Ja, konstigt eller hur!?"
"Jag trodde inte hon var sån? Hon är ju faktiskt bättre än så.."

Eller motsatt scenario. Eller något helt annat scenario. I vissa kretsar är det mer norm att ha poly-relationer än monogam-relationer, det kan skapa känslan av utanförskap och otrygghet hos den som känner för att leva monogamt.

Men vad är det då som driver oss till de olika sätten att ha relationer, vad är det som är den största motorn. Varför väljer du att leva i ett monogamt förhållande framför ett polygamt, eller tvärtom?

Och har du någonsin frågat dig om det faktiskt är du som valt ditt sätt att se på saken,
eller handlar det om helt andra saker?

Många gånger, utan att vi själva egentligen låtsas om det, påverkas vi av hur andra människor kan tänkas uppfatta oss.
Om jag skulle skaffa dreadlocks och bära stora färgglada haremsbyxor så är det ganska sannolikt att jag skulle bli sedd som en "hippie".

Och om jag skulle hålla någon i handen, och titta den kärleksfullt i ögonen, så skulle de flesta förmoda att vi var i någon form av kärleksrelation;
ännu hellre om person i fråga var av annat kön då är det ännu mer sannolikt att vi skulle vara i en seriös monogam kärleksrelation!


För inte så länge sedan var kramar också någonting som mest skedde mellan kärlekspar, gifta eller personer i en närmare kärleksrelation.
Nu för tiden kramas alla. Hej och hejdå.
Det har gjort att det blir allt svårare att se skillnad på vänskapskramen och kärlekskramen.

Pussar är fortfarande enbart för kärleksbruk.
Det går ju inte att pussa en kompis!
Eller går det?

Då är förmodligen kompisen av motsatt kön och/eller en kk, eller friend with benefits, eller kärlekskompis. I och för sig har väl kindpussar börjat bli allt vanligare..
ja det dröjer väl inte länge.
Men samtidigt känns det som att kärleksuttrycken blir allt luddigare, ytligare och kanske lite utnötta.

När väljer en  att skicka ett hjärta eller en puss istället för "Kram!" i slutet av ett sms?

Allting handlar väl egentligen om sociala spel. Ett spel där alla spelare som ingår spelar utifrån olika spelregler. Det är det som gör det hela så komplicerat,
och spännande.

Normer i kärlek

Efter en lång nattdiskussion på Facebook, angående mitt inlägg i förrgår "Kärleksvänskap-Vänskapskärlek-svamp". (vilken jag även hoppas kommer att komma upp här snart..)
Så har jag funderat en del och jag kan erkänna att texten jag lade upp var i det grövsta laget och en del ironiserad, och mycket för att provocera.

MEN det jag skrev där var inte heller bara blaj. Verkligen inte. Visst är det så som en del tog upp att par-relationer kan te sig på alla möjliga tänkbara, och otänkbara sätt och vissa är mer eller mindre kravlösa. Självklart går det inte att dra alla över en kam.
MEN - återigen. Vad jag ville få fram, efter fin diskussion med en kär vän, var att vad jag egentligen vet, tror och tycker är synd på så många sätt är att normen ändå ser ut som den gör.
Det går inte att kringgå hur mycket vi än må vilja att normen ändå hävdar att en par-relation bör/ska se ut på ett visst sätt. Och det är med de normerna vi växer upp.

Sedan kan en få säga vad en vill om den saken.
Men jag känner att det kanske är en norm jag inte riktigt känner mig hemma i. Och som jag tror att många idag känner detsamma och därför väljer ett annat alternativ. Men att det trots detta, trots att så många väljer en annan väg så Finns den där! Det kan vi inte förneka. Och att det fortfarande idag hänger en våt handduk över våra axlar, med tyngden från alla de måsten/krav som det innebär.

Jag tror att alla innerst inne känner den. Kanske har du någon gång fått höra från dina föräldrar:
"När kommer barnbarnen då?"
"Har du träffat någon än?" (där är det ofta fokus på kön, är du kvinna frågar de efter en man, är du man frågar de efter en kvinna, jag säger inte att det alltid är så.. jag säger bara att det brukar vara så. att det är en norm som finns i vårt samhälle fortfarande idag)

och liknande frågor..

Vissa väljer sina relationer på grund av politiska skäl. Eller känslan av  att maktfördelningar och strukturer som inte går att lösa är alldeles för rotade i vårt samhälle och enda sättet att kringgå dem är att välja sina relationer.

Jag talade med en vän om detta. Hen talade om för mig att hen inte kunde tänka sig vara tillsammans med en av motsatt kön. Eftersom att detta med detsamma försatte hen i en heteronorm och att detta även medförde krav och normer hen inte ville finna sig i.
Hen kände att föräldrarna genast ställde högre krav och även samhället, på hur relationen skulle eller inte skulle se ut.
Hen kan därför inte se sig själv i en "kärleks"relation tillsammans med någon av samma kön.


Det fanns förstås andra anledningar också som gjort att hen valt detta. Men det visar ändå ganska tydligt hur starkt normen i frågan om hur en relation bör/ska se ut.

Och normen finns där. Hur mycket vi än försöker förneka den.