Att Våga.

En relation bygger på två parter. Att Vi tillsammans bygger någonting, något Vackert.
Tillit, att våga lita på den andra personen, att våga lita och kanske allra helst att våga Släppa Taget.

Kanske är de det vi letar efter, Längtar efter, som Vi vill ha av en partner. Att kunna Dela Allt! Alla de där sidorna vi inte visar på det fina caféet, på restaurangen, på jobbet, skolan, eller ens hemma. Någon att kunna släppa masken fullt ut inför.

Ett gammalt ordspråk min farmor talade om för mig när jag frågade henne vad kärlek betyder för henne, vad relationer är:
"Fästman är inte gubben lik."

Det låter ganska hemskt. En vill ju bli kär i "rätt" person, inte av en förfalskning, en förfining. En mask, en

Lögn.


Kanske går vi alla runt som lögner? Eller är det bara så att vi är flera individer inuti en enda? Jag kan bara själv konstatera att jag hanterar saker lite olika beroende vilka människor jag har runt omkring mig. Att jag beter mig Lite annorlunda.
Men vad det beror på. Rädslor?

Jag vet också att jag har saker, som jag inte talar om för vem som helst. Händelser i mitt förflutna jag helst låter bli att prata om. Händelser som hör till det förflutna som inte känns relevanta för det som är jag Idag.

Men en relation bygger som sagt på två parter. Där respektive parts bagage spelar roll.
Det är därför samtalet är så viktigt. Att våga berätta. Att våga dela med sig. Att våga lita.
Våga Släppa Taget.

Och detta gäller inte, bara en relation. Jag anser att det gäller alla våra relationer. Sedan kan det vara skönt att inte vara helt och fullt öppen med precis Alla. Vissa relationer kan vara lite mer ytliga. Och det är ok. Det måste få vara så.
Var en vill ha vissa relationer mer ytliga, är en annan fråga jag undrar över, hur kommer det sig, hur vet en att det här är en relation jag vill behålla lite ytligare, och hur blir det så?

Om en bestämmer sig för att endast vara helt och fullt öppen i en enda relation, den vi/ni/någon burkar kalla kärleks relationen, så skulle finns det båda storslagna effekter av detta och mindre roliga defekter.
Jag tänker att de storslagna effekterna kan komma sig av den enorma och stora kärleken, känslan av total tillhörighet, till en annan människa, total tillit och värme. Att veta att du är den enda jag delar Allt detta med, och att den andra gör samma sak tillbaka.
Detta kan skänka en enormt stor tillfredsställelse.

Men de mindre roliga defekterna av detta är den svaga länken som detta också tillför relationen. Och den stora tyngden en ställer på den andra personen!
Relationen bli svag, skör därför att kraven som ni ställer på varandra betyder fullkomlig tillit, som brukar att ta år att komma till.. men som många ändå tror sig ha efter första dejten.

En tillit som inte bygger på kravlöshet, byts ganska snart ut mot avundsjuka, svartsjuka, ägandebegär, kontrollbehov etcetera.
Eftersom att ni vet att om den här personen trots allt hittar en annan person som inte är du, så står du där Ensam kvar. Med alla dina kval, alla dina egenheter själv igen. Det finns ingen att dela dem med. Och den som dessutom vet alla dessa, har kanske startat ett liv med någon annan, vilket kan skapa känslor hos dig som att personen vill skada dig, vill dig någonting ont. Eftersom denne nu kan dela allt som är ditt med någon du inte känner. Du har slutat lita på den här personen, för att den inte vill vara med enbart dig längre!

Några frågor:
Varför skulle den andra personen som älskat dig så högt att den velat dela allt som är den med dig, vilja göra dig så illa?
Varför skulle någon vilja göra dig så illa?

Var kommer allt hat ifrån?


Varför hatar vi andra?



Jag känner att jag börjar trilla bort från ämnet, men det är så lätt. Ju mer jag forskar i detta, märker jag hur stort, hur brett det egentligen är. Hur mycket som väger in.
Hela livet bygger någonstans på detta.


Relationer.


Vad är det.