"Tills livet skiljer oss åt"

Idag satt jag och pratade med en vän. Och hen berättade för mig om ett bröllop hen varit på där bruden under vigselakten råkat säga fel. Istället för att säga:
"Tills döden skiljer oss åt.."

så hade hon sagt

"Tills livet skiljer oss åt!"

Och efteråt funderade jag på det och jag tycker det är genialiskt. För är det inte så det är. Eller kanske borde vara. Vi har varandra en begränsad tid. Både för att det är så det är, livet. Det slutar.
En dag så är det bara döden kvar.

Men inte bara det. Livet förändras också. Livet sker hela tiden och ibland splittrar det oss. Gör om oss. Vissa stannar kvar hos oss och vissa lämnar bara spår i våra hjärtan. Men är borta. Kanske bara för stunden. Men andra kommer aldrig tillbaka. Vissa är bara minnen. På ett papper, eller som en dröm i fjärran. Andra kommer vi inte ens ihåg.

Varför är det så-

varför delar vi upp våra relationer i kärlekar och vänskapar?

varför är det så att i en vänskap kan jag vara tillsammans med en person i resten av mitt liv utan att skriva vare sig kontrakt eller vara tvungen att ringa varje dag. Vi vet var vi har varandra ändå.

MEn i kärlek så är det inte så.. (nu pratar jag förstås om normativa monogamförhållanden)
i en kärlek är en tillsammans, och då är en tillsammans jämt? annars är det distans och det är svårt.bättre att
Göra Slut.

Att Göra Slut.

Nu slutgjorde vi den här fasen i våra liv från och med nu ska den enda beröring vi har mellan varandra vara inget mer eller mindre en ett handskak. Och kanske en kram, någon gång ibland.




Vad är skillnaden mellan kärlek och vänskap?

http://www.svtplay.se/video/63327/del-1

vänskapskärlek-kärleksvänskap-svamp

Vad betyder det egentligen. Kärlek.
Varför måste jag sätta en etikett på mina relationer.

Jag har många relationer, en del riktigt djupa, nära sådana. Som jag skulle om jag ville, kunna definiera som kärleksförhållanden. Vänskap låter så urvattnat. Mina relationer är tjockare än så, mer som grädde. Men jag vill inte kalla dem för kärleksrelationer heller av rädsla för att de ska hamna i något hemskt fack av förväntningar och krav.

För faktiskt många av de par-relationer, monogama kärleksförhållanden som jag känner till ställer högre krav på sin partner än på sina vänner. Och det är det jag inte förstår.
Men samtidigt förstår. Eftersom att den här relationen helt plötsligt ska innefatta och ge dig allt det där som du härmed inte kan få någon annanstans. Eftersom att ni BARA är med varandra.
Den här personen ska inte bara tillfredsställa dig i sängen, utan även vara stimulerande på alla möjliga andra sätt, vara rolig att umgås med, diskutera med, ge dig goda råd, personlig tränare, resa, gemensamma kalendrar, dela Allting med dig. Tänk så romantiskt!

Nu tänker du kanske, ja men det handlar ju om prioriteringar, det är det som gör livet värt att leva! Att veta att en enda person vill viga hela sitt liv åt dig.
UPPOFFRA SIG för dig.

Men åååh, nej så klart att hen inte uppoffrar sig, hen är ju med dig av helt egen fri vilja. Och bra är väl det. Fint. Så kan ni leva tillsammans lyckliga i alla era dagar, tills döden skiljer er åt!


Det är nog väldigt fint. Att våga ha någon så nära. En sådan relation kan nog bli väldigt stark. Men den kan också bli väldigt skör. För när den tråden brister, så brister Allt. Då är det bara du och världen kvar. Ni kanske hade gemensamma vänner, vems vänner är de nu? Dina eller hens?
Delad lägenhet? Delad försäkring? Delad ekonomi?

Vad händer när relationer brister. När du står där ensam kvar med brustet hjärta. Det sägs faktiskt att det är sanning, rent vetenskapligt alltså att hjärtan verkligen kan brista av kärleksångest.

Är det värt det då? All den där ångesten.
Jag menar det är ju inte som att den bara kommer när förhållandet tar slut, den finns ju där hela tiden. Lite i skymundan kanske och när förhållandet nåt till en punkt av hel och tillförlitligt samförstånd så försvinner den kanske en aning och ersatts endast av ångesten att du en dag ska bli gammal och dö bort, men att hen kanske dör innan dig, och lämnar dig Ensam kvar.
Men som jag ser det. Så när förhållandet nåt till den punkten, har förhållandet ändrat skepnad redan, det är inget typiskt kärleksförhållande utan en väldigt stark och djup vänskapsrelation. Men vad bryr vi oss egentligen om etiketter,
det är ju ändå bara samma sak alltihopa.
För en riktigt bra kärleksrelation kräver ju också ett långt och djupt vänskapsförhållande.

Eller vad tror du?