Ett inlägg om otrohet

I mitt förra inlägg skrev jag att detta inlägg skulle handla om otrohet. 

Sedan har det gått ett tag sedan dess.. och mycket har hänt där emellan. Men nu kommer då det efterlängtade inlägget.



Otrohet.

otro

het.

Vad tänker jag om otrohet. Jag tänker att otrohet, grundar sig på 
otro
En bristande känsla av tillit. Detta leder ju sedan till att vi blir rädda. Med andra ord grundar sig den mesta otro i rädsla. 

Varför blir vi rädda?


Jag tror att otrohet framför allt handlar om vår egen osäkerhet. Detta har jag säkert redan tagit upp i tidigare inlägg. Men jag säger det igen. 
Osäkerhet för att inte räcka till, dålig självkänsla/självförtroende, för att inte vara en person värd att älskas. Och detta leder förstås till en rädsla att förlora, att bli lämnad. För älskar du inte dig själv, tror du inte på att du är värd att bli älskad för den du är och ingen annan, så är det också väldigt svårt att tro att någon annan skulle kunna älska dig på samma sätt. 

Det är därför jag inte tror på otrohet. 
Åtminstone inte den skuld vi vill lägga på den som är otrogen.

Det enda som om möjligt kan vara en otrohet är att vara Otrogen mot någon en sagt sig vara trogen till, med andra ord någon en sagt sig vara helt och fullkomligt ärlig med. 

Jag tror att så länge relationen är ärlig, och båda parter agerar och kommunicerar helt ärligt, med och inför varandra excisterar inte otrohet. 

Det som vi idag kallar otrohet grundar sig på svartsjuka, avundsjuka, rädslor, och egen dålig självkänsla. Dessa känslor är sådana vi är fullt kapabla till att jobba med inom oss själva. För att ha en villkorslös, fullständig kärleksrelation bör dessa känslor inte ingå. 

Med detta menar jag förstås inte att dessa känslor aldrig kommer att uppstå. Ingen är perfekt och perfektion är heller inte alltid att föredra. Dessa känslor kommer mer än troligt att uppstå i var och varannan relation du har, men vad jag tror är viktigt är att istället för att gå in helt i dessa känslor och begrava sig i självömkan och ångest över att inte bli älskad, fundera lite över var dessa känslor egentligen grundar sig.

Till att börja med är er relation verkligen helt och fullt ärlig?

Hur ofta pratar du och din vän/kärlek om vad er relation egentligen betyder, vad ni vill, vad ni känner, tänker och vill ha utav den?

Det är viktigt att hela tiden kommunicera våra känslor, utan kommunikation skapar vi rum för rädsla. Det osagda är mycket läskigare och större än det sagda. Och även om du tror att du skonar din vän/kärlek med att inte berätta för den om den där andra du har träffat, de där obehagskänslorna som börjat uppkomma, instängdheten eller kärleken du känner att du inte får besvarad, så kommer det alltid att synas på dig ändå. Din vän/kärlek känner dig förmodligen tillräckligt bra för att se att någonting är fel och hela relationen kommer att bli lidande.

Så PRATA!



Slutsumman av detta blir då, för att hålla liv i en kärleksfull och tillitsfylld relation
1.KOMMUNICERA!
2.KOMMUNICERA!
3.Var ärlig mot både dig själv och din vän/kärlek. Ingen vet vad du känner bättre än du själv. Lyssna på din magkänsla, hur konstigt och svårt det än må låta.

"Tills livet skiljer oss åt"

Idag satt jag och pratade med en vän. Och hen berättade för mig om ett bröllop hen varit på där bruden under vigselakten råkat säga fel. Istället för att säga:
"Tills döden skiljer oss åt.."

så hade hon sagt

"Tills livet skiljer oss åt!"

Och efteråt funderade jag på det och jag tycker det är genialiskt. För är det inte så det är. Eller kanske borde vara. Vi har varandra en begränsad tid. Både för att det är så det är, livet. Det slutar.
En dag så är det bara döden kvar.

Men inte bara det. Livet förändras också. Livet sker hela tiden och ibland splittrar det oss. Gör om oss. Vissa stannar kvar hos oss och vissa lämnar bara spår i våra hjärtan. Men är borta. Kanske bara för stunden. Men andra kommer aldrig tillbaka. Vissa är bara minnen. På ett papper, eller som en dröm i fjärran. Andra kommer vi inte ens ihåg.

Varför är det så-

varför delar vi upp våra relationer i kärlekar och vänskapar?

varför är det så att i en vänskap kan jag vara tillsammans med en person i resten av mitt liv utan att skriva vare sig kontrakt eller vara tvungen att ringa varje dag. Vi vet var vi har varandra ändå.

MEn i kärlek så är det inte så.. (nu pratar jag förstås om normativa monogamförhållanden)
i en kärlek är en tillsammans, och då är en tillsammans jämt? annars är det distans och det är svårt.bättre att
Göra Slut.

Att Göra Slut.

Nu slutgjorde vi den här fasen i våra liv från och med nu ska den enda beröring vi har mellan varandra vara inget mer eller mindre en ett handskak. Och kanske en kram, någon gång ibland.




Vad är skillnaden mellan kärlek och vänskap?

http://www.svtplay.se/video/63327/del-1

vänskapskärlek-kärleksvänskap-svamp

Vad betyder det egentligen. Kärlek.
Varför måste jag sätta en etikett på mina relationer.

Jag har många relationer, en del riktigt djupa, nära sådana. Som jag skulle om jag ville, kunna definiera som kärleksförhållanden. Vänskap låter så urvattnat. Mina relationer är tjockare än så, mer som grädde. Men jag vill inte kalla dem för kärleksrelationer heller av rädsla för att de ska hamna i något hemskt fack av förväntningar och krav.

För faktiskt många av de par-relationer, monogama kärleksförhållanden som jag känner till ställer högre krav på sin partner än på sina vänner. Och det är det jag inte förstår.
Men samtidigt förstår. Eftersom att den här relationen helt plötsligt ska innefatta och ge dig allt det där som du härmed inte kan få någon annanstans. Eftersom att ni BARA är med varandra.
Den här personen ska inte bara tillfredsställa dig i sängen, utan även vara stimulerande på alla möjliga andra sätt, vara rolig att umgås med, diskutera med, ge dig goda råd, personlig tränare, resa, gemensamma kalendrar, dela Allting med dig. Tänk så romantiskt!

Nu tänker du kanske, ja men det handlar ju om prioriteringar, det är det som gör livet värt att leva! Att veta att en enda person vill viga hela sitt liv åt dig.
UPPOFFRA SIG för dig.

Men åååh, nej så klart att hen inte uppoffrar sig, hen är ju med dig av helt egen fri vilja. Och bra är väl det. Fint. Så kan ni leva tillsammans lyckliga i alla era dagar, tills döden skiljer er åt!


Det är nog väldigt fint. Att våga ha någon så nära. En sådan relation kan nog bli väldigt stark. Men den kan också bli väldigt skör. För när den tråden brister, så brister Allt. Då är det bara du och världen kvar. Ni kanske hade gemensamma vänner, vems vänner är de nu? Dina eller hens?
Delad lägenhet? Delad försäkring? Delad ekonomi?

Vad händer när relationer brister. När du står där ensam kvar med brustet hjärta. Det sägs faktiskt att det är sanning, rent vetenskapligt alltså att hjärtan verkligen kan brista av kärleksångest.

Är det värt det då? All den där ångesten.
Jag menar det är ju inte som att den bara kommer när förhållandet tar slut, den finns ju där hela tiden. Lite i skymundan kanske och när förhållandet nåt till en punkt av hel och tillförlitligt samförstånd så försvinner den kanske en aning och ersatts endast av ångesten att du en dag ska bli gammal och dö bort, men att hen kanske dör innan dig, och lämnar dig Ensam kvar.
Men som jag ser det. Så när förhållandet nåt till den punkten, har förhållandet ändrat skepnad redan, det är inget typiskt kärleksförhållande utan en väldigt stark och djup vänskapsrelation. Men vad bryr vi oss egentligen om etiketter,
det är ju ändå bara samma sak alltihopa.
För en riktigt bra kärleksrelation kräver ju också ett långt och djupt vänskapsförhållande.

Eller vad tror du?