Vad är din norm?

Det är intressant hur många människor väljer att bortse från den norm som finns i samhället, den som gör att vi väljer att agera på olika sätt. Som får oss att tänka att det här är rätt och det där är fel.
Det intressanta är egentligen inte att normer existerar, det intressanta är att så många inte vill låtsas om det.

Människan är stolt över sin egen intelligens och förmåga att kunna ta egna individualistiska beslut. Vi vet att vi är kapabla till att välja själva att göra realistiska övervägningar och komma till beslut som gagnar oss på det sätt vi vill. Men vi har ännu inte förstått hur mycket vi blir lurade på processen..

Forskning visar tydligt att våra val till stor del påverkas av saker runt omkring oss såsom; marknadsföring, färger, dofter, ljud och andra faktorer som kan spela in. I det här fallet när det gäller relationer, så handlar det kanske till största delen om familjekonstellationer, skolmiljö, acceptans, och framför allt den allmänna samhällsnormen.

Varje dag från det att du bara är en liten bebis, blir du matad med information som gagnar den normativa samhällsnormen om hur en så kallad "normal" relation ska se ut. Allting utanför denna norm, anses som onormalt.
Vi ser det på tv, i reklamannonser, på film, i samhällsmedia, i böcker, barnböcker, på skolor, arbetsplatser, gymmet, mataffären, ja i stort sett överallt.

Visst tänker du, men det har ju faktiskt blivit bättre! Sverige har ju till och med en lagstiftning som ger homosexuella rätten att gifta sig, etc. etc.
Men det är inte det som är poängen. Visst, saker och ting blir bättre. Men det gör dessvärre inte normen mindre tydlig. För än så länge lever vi fortfarande med känslan av att om jag inte tillhör normen är det någonting "onormalt".

Det är en skuld som tynger ner våra axlar. En skuld som upprätthölls för flera decennier sedan av ett maktstyre som ville kontrollera och styra människorna, genom att ta kontrollen över de mest köttsliga drifterna: sexualiteten.


I nästa inlägg tänkte jag ta upp skuld och otrohet. För vad är egentligen otrohet, och vad är skuld?
Finns det?

Kanske är det så enkelt..?

Kanske är det så att parförhållanden passar bra för vissa och andra inte.

Kanske är det så enkelt?

Jag ställde den här frågan till några av mina vänner. Och det mest intressanta med detta var att de flesta av mina samkönade vänner tyckte att det var så enkelt, medan de av motsatt kön oftare svarade kanske och försökte få det att låta som att de tänkte på något annat sätt. Men det kändes ändå som att de flesta kom fram till ungefär samma sak. Att det kanske är så enkelt...  

Hur tänker du?

Svar:

 -    Nä.

Vad tror du?

-          Man får vänta tills man träffar rätt person. Sen får man jobba på förhållandet, inget förhållande är perfekt. Det finns nog inte bara en ”rätte”. Men när man har hittat en som kan tänka sig att leva med får man tillsammans se till att det funkar.

Hur vet en att en hittat rätt person?

- Någon som man älskar och bryr sig om som man vill leva med.

-          :-) jag tror inte det är så enkelt. Men vem vet?

Vad tror du?

- Jag tror en massa grejor funkar för massa folk, beroende på konfiguration! Den kan infinna sig för folk vid olika tillfällen som gillat en annan konfiguration tidigare. Eller gillar senare..

Så du menar att vi faller för olika former av strukturer?

 ... väntar fortfarande på svar.

-          Har tänkt på det många gånger faktiskt och diskuterar det gärna! : )

Fint. Vad tänker du?

... väntar fortfarande på svar.

-          Kanske. Jag hade gärna velat att jag ville ha ett parförhållande, men när man väl upptäckt att man kan vara med flera så måste ens partner vara perfekt för att det ska vara värt det. Det gäller nog att inte få smak för något annat än normen:-)

-          Jag vet inte om jag håller med. Kanske, men det är nog nyttigt för alla att prova både och (parförhållande och inte) och alltid vara öppen för förändringar. Hurså?

-          Kanske! Vissa väljer tvåsamhet, andra flersamhet och andra ensamhet. Jag tror man kan vara både lycklig och olycklig i samtliga. Du?

-          Jag tror att det är så enkelt. Olika människor behöver olika saker. Vissa behöver helst va själv. Vissa behöver helst En nära. Vissa behöver helst fler nära. Vissa behöver helst en eller flera o-nära, kanske sporadiskt, eller utan regler/krav/bestämmelser. Dock inte sagt att folk rätt och slätt Vet vad som en helst vill. Att veta vad en själv behöver, och att praktisera det, att matcha det med andra människor – Det är det kluriga tänker jag.

-          Angående parförhållanden, det tror jag absolut! Och det ena är väl inte bättre eller sämre, däremot vill alla ha det de inte har, osv…

     -     Ja, så enkelt tror jag att det är. Det är vars och ens uppgift att ta reda på vilken sorts människa man    är, och leva utifrån det.

-          Kanske. Det handlar väl om vad en har blivit uppfostrad till och vad en själv tror på. Människor är ju inte monogama på det sättet att dom är immuna från att få känslor för någon annan. Jag vet inte hur det är med monogama djur men dom borde ju skaffa en ny partner om deras dör eller så bara för att fortsätta artens fortplantning och överlevnad.  Men som du säger det handlar ju in vad en trivs med. Känns det bra så är det bra.

-          Jag är beredd att hålla med om det. Och tror att jag är en av dem. Jag har försökt med öppet förhållande förut och det har inte gått bra för mig. För mycket svartsjuka som ändå funnits där. Jag har förstått att vissa tycker att det är lönt att arbeta med svartsjukan och försöka gå den vägen. Kan inte säga att jag tycker att det är värt det. Jag vill inte att ett förhållande, som är tänkt att få mig att må bra, ska vara beroende av något som får mig att må dåligt.

     -     Definitivt! Dem flesta är befriade och har bättre självkänsla när dem är i ett men det finns ju   dem som bli inskränkta och inte riktigt ”sig själva”.

Att Våga.

En relation bygger på två parter. Att Vi tillsammans bygger någonting, något Vackert.
Tillit, att våga lita på den andra personen, att våga lita och kanske allra helst att våga Släppa Taget.

Kanske är de det vi letar efter, Längtar efter, som Vi vill ha av en partner. Att kunna Dela Allt! Alla de där sidorna vi inte visar på det fina caféet, på restaurangen, på jobbet, skolan, eller ens hemma. Någon att kunna släppa masken fullt ut inför.

Ett gammalt ordspråk min farmor talade om för mig när jag frågade henne vad kärlek betyder för henne, vad relationer är:
"Fästman är inte gubben lik."

Det låter ganska hemskt. En vill ju bli kär i "rätt" person, inte av en förfalskning, en förfining. En mask, en

Lögn.


Kanske går vi alla runt som lögner? Eller är det bara så att vi är flera individer inuti en enda? Jag kan bara själv konstatera att jag hanterar saker lite olika beroende vilka människor jag har runt omkring mig. Att jag beter mig Lite annorlunda.
Men vad det beror på. Rädslor?

Jag vet också att jag har saker, som jag inte talar om för vem som helst. Händelser i mitt förflutna jag helst låter bli att prata om. Händelser som hör till det förflutna som inte känns relevanta för det som är jag Idag.

Men en relation bygger som sagt på två parter. Där respektive parts bagage spelar roll.
Det är därför samtalet är så viktigt. Att våga berätta. Att våga dela med sig. Att våga lita.
Våga Släppa Taget.

Och detta gäller inte, bara en relation. Jag anser att det gäller alla våra relationer. Sedan kan det vara skönt att inte vara helt och fullt öppen med precis Alla. Vissa relationer kan vara lite mer ytliga. Och det är ok. Det måste få vara så.
Var en vill ha vissa relationer mer ytliga, är en annan fråga jag undrar över, hur kommer det sig, hur vet en att det här är en relation jag vill behålla lite ytligare, och hur blir det så?

Om en bestämmer sig för att endast vara helt och fullt öppen i en enda relation, den vi/ni/någon burkar kalla kärleks relationen, så skulle finns det båda storslagna effekter av detta och mindre roliga defekter.
Jag tänker att de storslagna effekterna kan komma sig av den enorma och stora kärleken, känslan av total tillhörighet, till en annan människa, total tillit och värme. Att veta att du är den enda jag delar Allt detta med, och att den andra gör samma sak tillbaka.
Detta kan skänka en enormt stor tillfredsställelse.

Men de mindre roliga defekterna av detta är den svaga länken som detta också tillför relationen. Och den stora tyngden en ställer på den andra personen!
Relationen bli svag, skör därför att kraven som ni ställer på varandra betyder fullkomlig tillit, som brukar att ta år att komma till.. men som många ändå tror sig ha efter första dejten.

En tillit som inte bygger på kravlöshet, byts ganska snart ut mot avundsjuka, svartsjuka, ägandebegär, kontrollbehov etcetera.
Eftersom att ni vet att om den här personen trots allt hittar en annan person som inte är du, så står du där Ensam kvar. Med alla dina kval, alla dina egenheter själv igen. Det finns ingen att dela dem med. Och den som dessutom vet alla dessa, har kanske startat ett liv med någon annan, vilket kan skapa känslor hos dig som att personen vill skada dig, vill dig någonting ont. Eftersom denne nu kan dela allt som är ditt med någon du inte känner. Du har slutat lita på den här personen, för att den inte vill vara med enbart dig längre!

Några frågor:
Varför skulle den andra personen som älskat dig så högt att den velat dela allt som är den med dig, vilja göra dig så illa?
Varför skulle någon vilja göra dig så illa?

Var kommer allt hat ifrån?


Varför hatar vi andra?



Jag känner att jag börjar trilla bort från ämnet, men det är så lätt. Ju mer jag forskar i detta, märker jag hur stort, hur brett det egentligen är. Hur mycket som väger in.
Hela livet bygger någonstans på detta.


Relationer.


Vad är det.

Puss och kram-kalas!

Det är intressant det här med kulturer/generationer/grupperingar/vänskapskretsar.. you name it.

Det är ganska tydligt att hur du ser på relationer beror till stor del på dina uppväxtförhållanden, din umgängeskrets, politiska åsikter och så vidare.

Människan är väldigt bra på att jämföra sig med andra. Detta beror på att vi som barn lärt oss att se på våra föräldrar och de vuxna som fanns omkring oss för att förstå hur världen går till och hur vi skulle leva i den.
Vi tog sedan med oss detta till vuxen ålder genom att jämföra oss med våra jämnåriga.

Värderingar och politiska åsikter spelar också mycket in, etik och moral lika så.

Vilken umgängeskrets du har och hur pass öppen den är med olika sett att se på relationer. I de flesta umgängeskretsar så finns det ändå ett visst sett som är allmänt accepterat även om de andra sätten är ok rent bildligt, men alla vet ju att de andra sätten är det enda rätta och så pratas det lite bakom ryggen om dem som inte riktigt följer reglerna.

"Visste du att Maggan har träffat en kille?"
"Ja, konstigt eller hur!?"
"Jag trodde inte hon var sån? Hon är ju faktiskt bättre än så.."

Eller motsatt scenario. Eller något helt annat scenario. I vissa kretsar är det mer norm att ha poly-relationer än monogam-relationer, det kan skapa känslan av utanförskap och otrygghet hos den som känner för att leva monogamt.

Men vad är det då som driver oss till de olika sätten att ha relationer, vad är det som är den största motorn. Varför väljer du att leva i ett monogamt förhållande framför ett polygamt, eller tvärtom?

Och har du någonsin frågat dig om det faktiskt är du som valt ditt sätt att se på saken,
eller handlar det om helt andra saker?

Många gånger, utan att vi själva egentligen låtsas om det, påverkas vi av hur andra människor kan tänkas uppfatta oss.
Om jag skulle skaffa dreadlocks och bära stora färgglada haremsbyxor så är det ganska sannolikt att jag skulle bli sedd som en "hippie".

Och om jag skulle hålla någon i handen, och titta den kärleksfullt i ögonen, så skulle de flesta förmoda att vi var i någon form av kärleksrelation;
ännu hellre om person i fråga var av annat kön då är det ännu mer sannolikt att vi skulle vara i en seriös monogam kärleksrelation!


För inte så länge sedan var kramar också någonting som mest skedde mellan kärlekspar, gifta eller personer i en närmare kärleksrelation.
Nu för tiden kramas alla. Hej och hejdå.
Det har gjort att det blir allt svårare att se skillnad på vänskapskramen och kärlekskramen.

Pussar är fortfarande enbart för kärleksbruk.
Det går ju inte att pussa en kompis!
Eller går det?

Då är förmodligen kompisen av motsatt kön och/eller en kk, eller friend with benefits, eller kärlekskompis. I och för sig har väl kindpussar börjat bli allt vanligare..
ja det dröjer väl inte länge.
Men samtidigt känns det som att kärleksuttrycken blir allt luddigare, ytligare och kanske lite utnötta.

När väljer en  att skicka ett hjärta eller en puss istället för "Kram!" i slutet av ett sms?

Allting handlar väl egentligen om sociala spel. Ett spel där alla spelare som ingår spelar utifrån olika spelregler. Det är det som gör det hela så komplicerat,
och spännande.

"Tills livet skiljer oss åt"

Idag satt jag och pratade med en vän. Och hen berättade för mig om ett bröllop hen varit på där bruden under vigselakten råkat säga fel. Istället för att säga:
"Tills döden skiljer oss åt.."

så hade hon sagt

"Tills livet skiljer oss åt!"

Och efteråt funderade jag på det och jag tycker det är genialiskt. För är det inte så det är. Eller kanske borde vara. Vi har varandra en begränsad tid. Både för att det är så det är, livet. Det slutar.
En dag så är det bara döden kvar.

Men inte bara det. Livet förändras också. Livet sker hela tiden och ibland splittrar det oss. Gör om oss. Vissa stannar kvar hos oss och vissa lämnar bara spår i våra hjärtan. Men är borta. Kanske bara för stunden. Men andra kommer aldrig tillbaka. Vissa är bara minnen. På ett papper, eller som en dröm i fjärran. Andra kommer vi inte ens ihåg.

Varför är det så-

varför delar vi upp våra relationer i kärlekar och vänskapar?

varför är det så att i en vänskap kan jag vara tillsammans med en person i resten av mitt liv utan att skriva vare sig kontrakt eller vara tvungen att ringa varje dag. Vi vet var vi har varandra ändå.

MEn i kärlek så är det inte så.. (nu pratar jag förstås om normativa monogamförhållanden)
i en kärlek är en tillsammans, och då är en tillsammans jämt? annars är det distans och det är svårt.bättre att
Göra Slut.

Att Göra Slut.

Nu slutgjorde vi den här fasen i våra liv från och med nu ska den enda beröring vi har mellan varandra vara inget mer eller mindre en ett handskak. Och kanske en kram, någon gång ibland.




Vad är skillnaden mellan kärlek och vänskap?

http://www.svtplay.se/video/63327/del-1

What does love mean?

Utdrag ur "Prins Charles känsla" av Liv Strömqvist:

"  Det kan faktiskt vara svårt att veta vad "kärlek" betyder.

I vårt samhälle anses det till exempel normalt att romantisk kärlek ligger väldigt nära hat. Om personen en ihop med till exempel på något sätt gör en besviken, kan kärleken på ett ögonblick bytas ut mot en känsla av fientlighet, våldsamma angrepp eller att känslorna helt plötsligt bara upphör.

- Jag älskar dig!

- Jag har legat med min gymtränare.

- Ok. Då hatar jag dig.

Att "älska" sin partner betyder inte samma sak som att älska i andra sammanhang. Om din partner exempelvis säger:

- Jag följer inte med till din mormors lägenhet i år!
Jag funderar på att istället, lämna civilisationen på obestämd tid, leva ensam i samklang med naturen...
typ hooka upp med några svanar vid en sjö, leva av alger och bröd smulor!*

( *Eller valfri annan störig livsplan.)

Vore det mest kärleksfulla att säga typ:

- Gud vad kul för dig!
Eftersom jag älskar dig vill jag ditt bästa!

Men i den romantiska kärleken är det mycket möjligt att ens ego i denna situation istället reagerar med svartsjuka, ägandebegär, anklagelser, och försök till manipulation genom känslomässig utpressning.

- Men JAG då!? Ska du bara lämna mig?
Hur kan du göra så mot mig?!
AJ!AJ! Jag känner smärta!!
Varför skadar du mig?
Jag HATAR dig!

- Men du sa ju innan att du älskade mig?

- Men nu känner jag att jag att du ska lida. Jag vill skada dig. Jag vill att du ska känna smärta.

- Ok.


Den andliga läraren Eckhart Tolle skriver:

Om du i dina kärleksrelationer upplever både "kärlek" och motsatsen till kärlek: angrepp, känslomässigt våld och så vidare - då är det sannolikt att du har förväxlat kärleken med egots bindningar och beroende.
Du kan inte älska din partner och angripa henom i nästa ögonblick. Sann kärlek har ingen motsats.
Om din kärlek har en "motsats", då är det inte kärlek utan ett starkt egobaserat behov av en mer fullständig och djupare upplevelse av dig själv -
Ett behov som den andra personen tillfälligt uppfyller.*

(*Tolle, Eckhart: The power of now, Energica förlag, 2002, s127)


Ett vanligt sätt att ha relationer utifrån egobaserade behov är att försöka få makt över den andra personen i relationen.

Det kan till exempel vara att hålla på med kontroll, manipulation, svartsjuka och känslomässiga krav.

Ett annat - kanske ännu vanligare sätt att få makt i en relation är att inte ge den andra personen tillräckligt mycket kärlek. Helt enkelt - aldrig på riktigt öppna sitt hjärta för den andra.

Detta är en ganska enkel metod för att behålla kontroll och makt i relationen.

Denna situation upplevs ofta som väldigt eftersträvansvärd.

- Alla vill ha mig!

- Jag har hundra pers på gång!

- Själv behöver jag inte henom alls!

Varför? Kanske för att en, nör en har makt över andra människor, kan få en känsla som påminner om frihet. En kan kanske aldrig som människa bli i sanning "fri" - till exempel från döden -
men när en dominerar över andra kan detta ge en illusion av frihet.

En tror att en genom att kontrollera andra kommer att få mer kärlek.

Men som den amerikanske feministen Bell Hooks skriver:
Det fruktansvärda pris män betalar för att ha makt över oss är förlusten av förmågan att ge och ta emot kärlek. *

(*Hooks, Bell: "Allt om kärlek." Ordfront förlag 2004, s.69)

Hon skriver:
Där det finns makt kan det inte finnas kärlek. 

För att uppleva kärlek, måste man ge upp all makt.

Var inte rädd. 

Bara genom att ge upp självet kan man låta sig drabbas -
och därmed drabba - i en gemenskap bortom de uppsplittrande gränserna mellan människorna.

... och naturen och naturligtvis kosmos!"

Vad har tillit med sex att göra?

Läser i Prins Charles känsla av Liv Strömqvist som jag tipsade om i förra inlägget och kan inte låta bli att skratta och känna igen mig och förundras över hur allt det där som jag känt och funderat över, allt det där som jag diskuterat med nära och bekanta helt plötsligt känns så rätt. Så självklart.
Trots det vänder boken upp och ner på väldigt mycket i vad som varit min och som fortfarande är samhällets bild av relationer och vad en relation bör eller inte bör vara..

Allt detta till trots. Kan jag fortfarande inte sluta fundera. Sluta undra. Hur kommer det sig ändå att vi fortsätter i samma hjulspår som vi alltid gjort trots denna uppenbara irrationella relationsdiagnos som vi försatt oss i.
Liv pratar om "kärleksrelationen" som nutidens moderna religion. Och det stämmer så väl.

Framför allt pratar hon om sex. Och vad sex har för betydelse i dagens norm kring relationer. Och det är precis där jag vill börja. Vad betyder det egentligen, sex. Har verkligen sex så stor betydelse. Och varför gör det att en relation helt plötsligt går från att vara en sund och självklar, nära och kärleksfull relation till att handla om äganderätt. Till att handla om känslor, svartsjuka, ideal, nedsatt självförtroende, otillräcklighet..

Och varför gör detta att vi slutar lita på den andra personens kärlek till oss?